En djupdykning ner bland gamla tidningar blev en riktig nostalgitripp.
De äldsta numren jag hittade var från 2007. På den tiden var det fortfarande en
hel del Fitnessmagazine, därefter anar man en allt tydligare övergång till
Body. Från gruppträningstjej till gymråtta. Farväl till Bodypump och hej till
hantlar och stänger. Vägen gick via maskinerna i gymmet. Det var en mycket blyg
tjej som smög sig in i gymmet, helst ville jag vara helt ensam, det vill jag
visserligen idag också men av andra anledningar. Jag var rädd att göra fel,
osäker, nybörjare. Jag är långt från den mest rutinerade gymtjejen idag men jag
är åtminstone ljusår från den rädda tjejen 2006. Något att tänka på nu i dessa
tider då många tar sina första stapplande steg in i träningslokalen. Oavsett om
det är i gymmet eller på gruppträningspassen. Ett vänligt leende kostar inget.
Tänker inte springa runt och leka PT/besserwisser men om någon vill fråga något
så svarar jag mer än gärna. Det blir lite trångt såhär i början av året men det
jämnar ut sig under årets lopp… Jag får hoppas på en lång och varm sommar då
jag får ha hela gymmet för mig själv. Thank God for AC.
Det är häftigt med tillbakablickar, när man ger sig tid att
verkligen reflektera över saker som skett. Som exempelvis rubriken här på bloggen där jag kallar mig "Fitnesswannabe", är jag fortfarande wannabe efter två tävlingar, när går man från att vara en wannabe till att räknas som en fitnesstävlande. Det är lätt att bli ”hemmablind”.
Jag lever ”fitness” större delen av året, möjligen ett par veckor i Turkiet då
jag är mer ”normal”. Jag älskar mitt sätt att leva precis som många andra
älskar sina levnadsvanor och rutiner. Trots att jag tränar och äter optimalt
för att prestera och utvecklas mot mina mål så är jag väldigt självkritisk. Det
är bra med hård disciplin och en stark karaktär men ibland ligger jag på
gränsen. Vanligtvis ger jag inga fåniga nyårslöften (”nyårslöften är för amatörer”
brukar jag säga). Men om jag ska lova en sak så är det att bli lite snällare
mot mig själv… och mot andra ibland, men mest mot mig själv. Ge mig en klapp på
axeln ibland istället för en käftsmäll, ett vänligt ord istället för hårda ord
till min spegelbild.
2014… Ett helt vanligt år som blir vad vi gör det till. Inga
mirakel att vänta. Bara att sätta upp våra mål och börja arbeta för att uppnå
dem. Fritid, jobb, familj, oavsett vad de handlar om… Det finns bara ett sätt
att nå dem, lyfta ändan ur vagnen och gå från ord till handling. Jag inleder
året med att fokusera på tung styrketräning, mer basövningar typ knäböj,
marklyft och bänkpress. Kompletterar träningsveckorna med en nygammal
förälskelse, X-fit. Korta högintensiva crossfitinspirerade pass. Perfekt
cardioträning, den enda konditionsträning jag kommer att ägna mig åt närmaste
tiden. Enda syftet med cardion är explosivitet samt att stärka hjärta + lungor,
inte fettförbränning. Det har hänt att jag av gammal vana har hoppat upp på
crosstrainern efter avslutat gympass, men efter 5-10 minuter har jag diskuterat
igenom saken med mig själv och kommit till insikt… Man bygger inga muskler på
en sådan maskin. Har varit på ett par spinningpass (max 45 minuter) men det
beror på att jag faktiskt tycker att det är så jäkla roligt. Skulle jag behöva
frisk luft och dagsljus tar jag gärna en skön promenad ute i friska luften men
känner inget tvång att nöta 90 minuter varje morgon eller ännu värre behöva
sitta på träningscykeln en timme och nöta i monotomt tempo. Mr C (Crosstrainern)
kan jag överlåta till någon som behöver honom mer än mig. Istället tillbringar mer
tid med Mr S (Smithmaskinen).
Har inte satt något tidsbestämt mål ännu, inget nytt
tävlingsdatum inplanerat. Men en längre målsättning är klarlagd, jag ska vara i
mitt livs bästa form innan jag fyller 40. Okej nu fantiserar jag hejvilt men
tänk att ställa upp på SM hösten när jag är 39.. Hur coolt som helst! Jaja… har
inte ens fyllt 36 än. Jag fascineras av ålder och idrott. I flertal idrotter är
man gammal och avdankad innan man ens passerat 30. Det är hårt och slitsamt med
elitidrott så har man varit aktiv på elitnivå från juniorålder så är det klart
att kropp och psyke till sist säger ifrån. Men inom kroppsbyggning finns inte
samma tydliga ”bäst före datum”. Märkligt nog räknas jag redan som veteran åldersmässigt
om jag skulle ställa upp på SM, tror att det är 35 år för damer. Men jag har den
bästa tiden framför mig. Från wannabe till 100% fitness!
Kollade på ”Stjärnorna på slottet” i helgen. Claes Månsson
berättade om sin blyghet och scenskräck. Det slår mig att många kändisar
(skådespelare, artister) har upplevt samma sak, att de också var rädda inför
skolarbeten som skulle redovisas inför klassen, att de också rodnade och
stammade. De är bara människor precis som vi andra. Ändå känns de så självklara
i sin yrkesroll. Han berättade vidare om första gången han stod på scenen och
hade en roll, kicken det gav. Kan dra paralleller till min upplevelse av att
stå på scenen. Även om jag hamnar långt ner i resultatlistor så älskar jag
kicken man får, känslan är euforisk som han beskriver den. Jag är ganska prestigelös av mig. Alla kan inte vinna så enkelt är det. En del ser ingen vits i att tävla om man inte vill vinna... självklart VILL jag vinna men jag inser också mina begränsningar och är realist. Samma sak när jag
var yngre och tävlade i konståkning. Hade inga högre ambitioner där heller mer
än att jag helst inte ville komma sist. Huvudsaken var att jag gjorde ett bra
åk, inte ramlade, klarade mina hopp och piruetter… sen var det domarna som
dömde. Oavsett placering älskade jag känslan när jag hade genomfört mitt åk.
Var grymt nervös inför varje tävling, kunde knappt sova natten innan, knappt få
i mig frukost, mådde nästan illa av nervositet. Ändå ville jag göra det igen… och
igen. Nu ligger skridskorna på hyllen och istället är det pumps och bikini som
gäller!