Out of control!

Allt händer nu på en och samma gång! Vilken jäkla höst detta blir. Både inom jobbet och privat. Det bubblar inombords. I ena stunden vill jag dra i nödbromsen, medan jag i nästa stund bara skrattar för mig själv och följer strömmen, rider vidare på vågen. Häng med! Man vet aldrig vad livet har för överaskningar runt nästa hörn. Det kan vända fort.

Träningen denna vecka har gått som vanligt, varken bättre eller sämre. Trots "lagomt" bra pass är det fortfarande lika kul att träna. Motivationen sviker mig inte, det känns bra på väg till och från gymet. Jag vill bara att det ska hända grejer även i spegelbilden nu! Att det känns bra räcker inte, att jag blir starkare i vissa övningar kan ju tyda på att muskeln vänjer sig vid övningen, inte att musklerna faktiskt växer. Min stora fasa är att vakna upp ur denna underbara dröm jag lever i just nu och tvingas bli realist. Mål kan man alltid revidera med tiden men att jag ska kapitulera finns inte på världskartan. Nu är det fullt ös!

Nu väntar en härligt doftande fiskgryta med fänkål och annat gott. Hösten är perfekt årstid för att byta ut isbergssalladen mot mer grova grönsaker/rotfrukter. Fänkål, rotselleri, morötter, vitkål... mättande och gott.

Imorgon är det fredag och det innebär vanligtvis axlar och bröst på gymet! Ska på modevisning på kvällen så eventuellt blir det morgonträning eller dubbla pass i helgen. Sista tiden av uppbyggnadsperioden ska jag försöka hinna vara social också. Bjuda på mig själv så mina nära och kära får en rejäl dos innan jag kliver in i bubblan och susar ut i rymden mot planeten som kallas "deff" eller "diet". Det finns de som kombinerar übersocialt liv med dietande. Imponerande! Men för mig är det bäst att fokusera helhjärtat på en sak... målet. Orka med vardagens bestyr med jobb, träning på ett överfullt gym utan psykbryt, bussåkande, hushållssysslor och allt jag måste fixa parallellt med ett välplanerat träningsschema och ständigt energiunderskott. Men i övrigt försöka avskärma mig och köra mitt race!

Okej, nu är det matdags! Ha en fin torsdag!

Det bekväma släktet

Människan är ett bekvämt släkte. Vi vill gärna hitta enkla lösningar till det mesta. Gärna en genväg till framgång. Det ska gå snabbt och enkelt oavsett om det gäller matlagning, hushållsarbete, data/telefoni eller träning. Att gå ner i vikt men samtidigt kunna äta vad de vill. "Man måste ju få unna sig ibland" är en klassisker. Eller ännu värre: "Man måste ju leva också". Det brukar dyka upp vid fikaraster på arbetsplatsen. "Man måste ju få unna sig den där bullen". Vilken man??? Det är inte riktigt det man behöver höra när man är mitt inne i en diet och kroppen börjar stanna av, motivationen börjar avta. Att man inte lever. Okej att gå på fitnessdiet kan vara som att sätta en hink över huvudet, att leva i ett vakuum. Men det är ett sätt att leva... tro det eller ej. Det är ett frivilligt val. Inget straff. Fitness är en livsstil... ingen bantningsmetod. Utan fredagsmys lever man inte, utan det där obligatoriska vinglaset på fredagskvällen försvinner människors livslust verkar det som. Är det så illa?

Vad vill jag ha sagt med detta??? Vet inte, det var bara några rader som jag ville få ur mig. Tankar som ofta maler i huvudet. Gamla erfarenheter från tidigare dieter.

Jag är sjukt imponerad av mina teamkompisars väg mot scenen! (Ni är superduktiga allihop!!!) Den kämpaglöd och vilja de visar upp är enastående. Jag följer deras bloggar och det ger grymt med inspiration. Det väcker min egen vinnarinstinkt till liv. Snart är det min tur. På något sjukt sätt längtar jag, med skräckblandad förtjusning. För mig är inte den enkla vägen det självklara valet. Livet ska inte bara vara en enkel dans på rosor. Det ska vara en dans på rosor med taggar. =)

Skulle gärna åka till Västerås i helgen och titta på SM men det blir för stressigt att flänga ner och hem med tåg samma dag. Får hålla ut till Fitnessfestivalen första helgen i december. Hotell är bokat, snart ska resan bokas. Nedräkningen kan börja.

Skön avslutning

Jägarna 2 var en riktigt bra film. Enligt mig lika bra som nr 1. Den var 2 tim 10 min lång men det kändes inte så långt.

Nu ligger en god portion thaimat i magen. Lutar mig tillbaka i soffan och tittar på nya komediserien på TV4. Skön söndagkväll!

Söndagar är inte så tokiga trots allt.

Imorgon är det ny vecka och nya tag. Vinnarskalle med ödmjuk inställning tror jag är receptet på framgång!

Måste visa min nya dörrmatta... välkomna hem till mig!

Ensamvargen

Snart går jag in på sista veckan med nuvarande upplägg. Dropset är veckans tema för att "chocka" kroppen. Härligt att klämma in lite variation innan det är dags för nytt upplägg. Rastlösheten är mitt stora hinder när det gäller att komma i form. Känns skönt att vara medveten om det. Igår slog tvivlet ner igen som en blixt från en klar hösthimmel. Det har känts så himla bra sista tiden. Alldeles för bra, utan anledning. Jag är inte superstark, jag ser inte musklerna växa, men det känns grymt bra. Jag pressar mig till max varje pass, äter enligt schemat, tar hellre till i överkant än underkant när det gäller mängd. Jag har befunnit mig i ett flow. Som i en dröm som jag snart ska väckas upp ur. Tänk om jag är för klen för att kunna dieta mig i form. Brist på muskelmassa. Jag har åtminstone 5 veckor på mig att åtgärda detta. Huvudsaken är att jag gör mitt bästa varje dag HÄR & NU. Det finns ingen tid att förspilla.

Igår var jag nära spygränsen. Inledde med utfallsgång med hantlar + armhävningar. Körde i en av salarna på träningsanläggningen, "valde" att gå tvärs över långsidan och tillbaka igen. Det blev inte de 20 steg som stod i schemat, snarare det dubbla. Dessutom läste jag fel och körde detta 3 omgångar istället för 2 som det stod. Totalt 3*40 j-a utfallssteg. Mellan varje vända ner och köra armhävningar. 2*20 st på tå, sista setet delade jag 10 på tå + 10 på knä. Ville kräkas. Jag stängde av känslorna och blev en maskin, en robot som bara gick och gick, mata på 1 2 1 2 o s v. Fortsatte med upphopp, militärpress, höga knän, planka. Sista 20 crunches och sen låg jag raklång på rygg med handduken över ansiktet, totalslut.

Nu på morgonen har jag varit och tittat på brorsans dotter som har börjat på konståkning. Det var andra gången så det var grundläggande teknik. På andra sidan isen åkte fortsättningsgruppen. Efter knattarna kom nästa grupp ändå, tävlingsåkarna. Det väckte suget inom mig. Frihetskänslan att sväva ut över isen. Vinden i håret, ljudet under skenorna, trycket i varje skär, friheten! En plats där jag kunde ge uttryck för alla inneboende känslor. Jag tillbringade många sena lördagskvällar i ishallen under tonåren, skönaste träningstiden då man ofta fick ha isen för sig själv, högstadiediscon lockade tydligen mer. Redan då tränade jag hårt och fokuserat. Jag var aldrig typen som gillade att leka. Jag föredrog att hålla mig i mitt hörn och träna när de andra avslutade passen med lek. Nu använder jag gymet på ungefär samma sätt, ett ställe där jag kan ge utlopp för min energi och känslor.

Inte märkligt om jag ses som en ensamvarg ibland. Jag kan också vara supersocial och trevlig men jag väljer vilka jag vill släppa inpå livet. Personlig utveckling är aldrig fel men man måste samtidigt få vara som man är, så länge man inte mår dåligt av det eller sårar andra. Ensamvarg eller sällskapshund? Kanske en kombination är det bästa. En kombination man själv trivs med, i mitt fall är det nog ungefär 60/40%.

Dags för lunch och senare blir det bio. Jägarna 2 tillsammans med mina föräldrar. Bjuder dem på bio och hemlagad thaimat ikväll (lägligt nog det som står på mitt schema ikväll), kyckling för min del och fläskfilé till dem, röd curry, kokosmjölk, massor av wokade grönsaker och ris. Det blir tack för all hjälp i huset.

Kaptens order!

Jag funderar på att köpa hatt till vintern. Tänk om jag köper en och inte vågar använda den. Pratade med en kollega angående detta. Vi kände oss som osäkra tonåringar när vi insåg hur larvigt vi resonerade. Hon hade köpt en basker men fick se om hon skulle använda den. Vi bor i en småstad både på gott och ont. Men vem är jag att se mig själv i spegeln om jag inte vågar göra som jag vill och låter inskränkta bondläppar bestämma hur jag ska vara klädd.

Vem lever ditt liv? Vem har rätten att bestämma? Dags att vi kliver upp på kommandobryggan och visar vem som är kapten. Jag ska styra denna skuta med hjärtat som karta och kompass. Hjärnan ska också få lite inflytande men bara i absolut nödvändiga fall när det krävs förnuft.

"Tänk om jag hade gått i högstadiet med den livserfarenhet jag har nu". Så sa jag en morgon när jag pratade med mamma. Vi kom in på det eftersom vi pratade om miljön i skolan. Jag bor dessutom granne med högstadieskolan där jag själv gick åk 7-9. Åkte buss från grannkommunen genom byarna en morgon och många högstadieelever gick på denna buss. Nu är jag ingen människokännare men jag kunde nästan ana en oro i mångas ögon, t o m hos dem som hade sin "bästis" tätt intill. En del går med en ständig rädsla att inte vara tillräckligt snygga, smala eller ha rätt kläder. Jag var långt ifrån ett mobbingoffer under min skoltid men med min korta längd samt smärre talfel, svårt att säga bokstaven R, fanns det de som tog chansen. Kommentera, ge små gliringar, härma en, små saker men som gjorde ont i en blyg 14-åring. Jag var inte typen som sprang till lärarna och skvallrade för "småsaker". Inte heller den som slog tillbaka och hamnade i trubbel. Tack vare min trygghet hemifrån behövde jag aldrig "slå tillbaka". Visst hade det varit skönt att hämnas men innerst inne hade jag en grundläggande trygghet som fick mig att känna mig värdefull. Kanske är det en självbevarelsedrift att påstå att deras kommentarer berodde på avundsjuka. Men det finns människor som måste hoppa på andra för att få bekräftelse. Det vore spännande att se hur det tuffa gänget har lyckats i livet. Frossa i deras misslyckanden, men vad vinner jag på det. Jag är egentligen glad över allt jag fick ta emot för det är det som har format mig, gjort mig till den jag är. Kanske är det grunden till min självkänsla.

För oavsett om jag oroar mig för blickar... vill jag ha en hatt köper jag en hatt! Punkt.

Tyvärr finns dessa förtryckare kvar i vuxenvärlden. Bloggtrollen är ett exempel. De finns kanske inom fitnessvärlden. Kanske sitter de i publiken den dagen när jag kliver upp på scenen. Men jag tänker inte låta detta stoppa mig. Det enda som kan stoppa mig är bristande disciplin eller vilja, d v s jag själv. Det enda jag kan göra är att följa coachens ord och se hur långt det räcker. Hoppas att kroppen är med på noterna. Ska visa vem som är kapten på mitt skepp!

Go girl!

Hoppas på ett hejdundrande pass denna lördag förmiddag/morgon. "Hoppas"... det lät ju lovande. Det är bara upp till mig själv, det är ingen annan som ska göra jobbet. Bara att bita ihop och ösa järnet! Mina förväntningar är högt ställda så nu är det upp till bevis. Det är såna här gånger jag önskar att jag hade en PT på nära håll. Någon som kunde stå och skrika på en när energin tryter. En skogstokig Paolo Roberto ungefär.

CrossFit inspirerat pass på schemat. Fler repetitioner, mer högintensiv träning, mjölksyra tills jag svämmar över. CrossFit världens bästa träning enligt fanatikerna på mitt gym.

Laddar med bra musik... och en Celsius. Go for it!

Höstmorgon

Fredag igen! Vad skulle då passa bättre än att börja dagen med en liten promenad. Betoning på liten eller snarare kort.

Jag gillar morgonpromenader. De ger tid för reflektion och eftertanke, lugn och harmoni (låter som reklamfilm om SPA-anläggning eller nåt). Det som kan överträffa morgonpromenaden är möjligen morgonjoggen, helst med några avslutande intervaller i äckligt jobbig backe. Den gör mig ännu mer avslappnad och lugn inför dagens arbete. En morgonpromenad är skön för hjärnan men min kropp ropar efter mer, den vill ha mer endorfiner, den vill bli hög av endorfiner. Snacka om att träning är beroendeframkallande. Ungefär som en alkoholist som inte längre nöjer sig med öl utan måste ha starkare sprit. Ingenting slår utomhuslöpning/jogg... när jag kommer in i rätt flow vill säga. Jag är ingen löparmänniska men jag älskar känslan av att känna fötterna i underlaget, steg för steg, känslan av hur pulsen höjs och att höra mina andetag. Annars föredrar jag asjobbiga intervaller, kort och koncist, inget snack bara hårt slit.

Självklart hann många tankar passera min lilla hjärna även denna morgon, dessa får jag återkomma till senare under helgen. Det var en vacker morgon trots att det blåste rejält vid sjön, blåser det "vitvågor" på en liten insjö då blåser det ordentligt. Det är vackert med alla höstfärgerna, det är vackert att se landskapet förändras. Hösten är här på riktigt. Det doftar höst, det känns i den krispiga luften.

Igår var det en jobbig vilodag. Nödvändigt ont....? Bröst och axlar börjar återhämta sig efter onsdagens omgång. Igår var det som att någon tryckte ihop hela överkroppen på mig. Onsdagens pass var nog ett av de bättre på mycket länge. Det var tungt från början till slut. Avslutade med 3 * 20 armhävningar varav de 10 första i varje set på tå, pallade inte alla på tå eftersom jag var totalslut i varje muskelfiber.
Efter jobbet är det dags för en favorit, rygg! Sparade det bästa till sist denna vecka. Ikväll är det 20 min uppvärmning enligt schemat, funderar på att ta en joggingtur ute innan gymet. Det kommer att bli en grym Afterwork!

Mamma

Min mamma är min idol. Hon har alltid svar på tal till myndigheter, läkare, försäljare eller vilka det nu kan vara. Hon säger verkligen vad hon tycker och tänker. Utan att för den sakens skull bli burdus och trampa folk på tårna. Hon är rak och ärlig på ett sätt som jag avvundas. Jag är nästan tvärtom. Att skriva åsikter är en sak men när jag står öga mot öga med en person då "målar jag lätt in mig i ett hörn".

Häromveckan talade hon om för bilförsäljaren att hon minsann visste att ALLA bilhandlare är skojare. När bilen hon och pappa hade beställt visade sig vara en annan färg än hon hade tänkt fixade hon så de får en mängd extra utrustning som kompensation. Den är metallic mörkgrå med en svag nyans av lila, enligt henne var den bara lila. Till sist gav bilhandlaren med sig och sa att den var lila. Kunden har alltid rätt.

På samma självklara sätt talade hon om för killen på Skatteverket att hon nog ska anlita svart arbetskraft i fortsättningen med tanke på hur krångligt det var med rotavdraget.

Hon och pappa är olika vilket säkert bara är en fördel i deras fall. Grejen är den att jag älskar båda lika mycket för deras olika egenskaper. Och jag älskar dem på något märkligt sätt även för deras mindre positiva egenskaper. Trots att jag kan irritera mig till bristningsgränsen ibland. Är det några man irriterar sig på är det väl ens föräldrar. Jag är 33 år och klarar mig fint på egen hand. Men jag vet att de finns där och ställer upp i vått och torrt. Utan deras hjälp skulle min vardag bli alltmer komplicerad. T ex transportmedel när det är dags att storhandla, hjälp med att riva ur gamla heltäckningsmattor i huset eller vad det nu må vara.  I´m everything I am because you love me....

No way...

... att jag kastar in handduken. Trots mycket strul på morgonen kom jag iaf iväg och hängde på låset när de öppnade gymet kl 7. Sprang runt som en förvirrad höna dessförinnan. Hade lite annorlunda planering idag med ett kortare pass på morgonen och ett kortare på eftermiddagen. Därför kom jag på den briljanta idén att packa två väskor. Det blev bara rörigt. Hade ställt den ena på en byrå och precis när den var färdigpackad lyckades jag välta den. Av ren reflex fick jag tag i den och där rök typ halva tumnageln. Det blev ett mindre blodbad. I ren panik skrek jag som en stucken gris och torkade av det på finaste handduken. Tur att jag investerade i söta plåster på Ikea, jag kände på mig att de skulle komma till användning. Dessa lösnaglar är nu avklippta men eftersom kanterna är svåra att jämna till har jag fastnat i saker hela dagen så det kommer säkert att bli mer behov av plåster. Det var otroligt befriande att äntligen kunna ta på sig en sportbehå utan att det tog en evighet. Nåja, små problem men det gjorde rysligt ont som att hela nageln slets av på mitten.

Nästa motgång var att min "fincykel" stod hemma hos mina föräldrar. Jag fick ta det gamla skrället som det nästan är punka på, iaf dåligt med luft både fram och bak. Trampade för brinnande livet. Som sagt på morgonen är varje minut värdefull. Väl på gymet hade någon stor och stark skruvat åt vredet på den liggande lårcurlen. Omöjligt att rubba. Fick köra så gott det gick trots att den var inställd efter en längre person. Med den dåliga starten var det svårt att komma in i passet, brukar kunna vända såna här pass men idag blev det ostrukturerat. Bästa övningen denna morgon var raka marklyft där jag kunde lasta på mer vikt och fick bra kontakt. La till ett par bonusövningar, stående lårcurl samt kick backs i cable. Godkänt trots allt.

När jag kom ut från gymet höll de på att frakta bort cykelstället. En av gubbarna skojade med mig att det var tur att jag kom ut annars hade cykeln varit bortfraktad. Skrattade hela vägen hem, tänkte hur jag hade reagerat om jag hade kommit ut och det hade varit tomt. Kunde se minen, snacka om hakan vid knäna. "Men den stod ju här när jag gick in".... Har varit allmänt flamsig hela dagen. Skrattat åt allt på jobbet, fick ett anfall så jag trodde jag skulle ramla ur kontorsstolen. Suck, jag blir trött på mig själv.

Skönt att komma till jobbet och få vila fysiskt. På jobbet är det hjärnan som får jobba. När jag går till gymet stänger jag av den verksamheten. Hjärnan är visserligen med i träningen när det kommer till mentalt fokus, träningsvilja och inställning, men det är inte samma psykiska påfrestning som jobbet innebär ibland. Då är det kanske tur att man kan skratta på jobbet.

Efter jobbet drog jag iväg till gymet igen för att avsluta dagens träning med vader och mage. Plankan 3* 1,5 min gick lättare än sist och jag la till några sekunder i de två första seten. Fällkniven och crunches med grym kontakt. Ökade vikter i stående vadpressen. Vill att vaderna ska växa nu så de inte "försvinner" i jämförelse med låren. Tycker att jag har haft tur att "ärva" pappas vader, naturligt välbyggda, men jag vet ju inte hur de ser ut i deffat tillstånd. Det blev inget långt pass men det var skönt med en liten revansch.

Nu är det tack och godnatt! Imorgon blir det "bara" ett pass. Rygg och armar efter jobbet. Jakten på V-formen fortsätter.

I´ve got a feeling!

Vilodag idag men imorgon köööör vi igen. Läge att planera. Hur upplägget ser ut, fördelning av muskelgrupper och övningar, vet jag. Det gäller däremot att planera vilket gym jag ska besöka så jag inte hoppar på bussen åt fel håll. Det kan låta hoppigt att ha tre olika gym som jag har i dagsläget men jag ser det positivt, variation livar upp tillvaron.

Något som har slagit mig är hur svårt det är att hitta det kompletta gymet. Jag delar upp benträningen på två pass, framsida och baksida. Baksida lår + vader är det pass som är krångligast att få till efter schemat. Lårcurl finns antingen i sittande eller liggande. Tur man kan ta hjälp av cablecrossen och köra liggande/stående lårcurl i den. Tur man har fantasin. Tur man har kunskapen att hitta alternativa övningar. Ett av gymen saknar stående vadpress men då går det lika bra med en StepUp låda i smithen. Små problem men de kan vara nog så irriterande ibland.

Det är viktökningsvecka har jag bestämt. Det ska höjas vikter i minst en övning per pass. Jag får också gärna öka något i kroppsvikt under förutsättning att det är fettfri muskelmassa jag lägger på.

Jag vill behålla känslan jag har inom mig nu. Befinna mig i ett flow. Utan energitjuvar. Inte tvivla på om jag har anledning att vara såhär nöjd med livet. Allt är inte glädje, allt är inte perfekt. Det låter ärligt talat inte speciellt intressant att allt skulle vara perfekt. Vad finns det då kvar att sträva efter. Det är alla dessa, både mer eller mindre trevliga, komponenter som binds samman och bildar livets väv. Det är när det hettar till och jag sätts på prov som jag verkligen får visa vad jag går för. Det är då jag känner mig levande. Med ständig medvind och utan utmaningar vore livet ganska slätstruket. Eller hur? Tänk på det och ha en fortsatt fin kväll. Själv ska jag se klart på Sveriges Historia och därefter krypa ner i sängen. Sov gott.

Favorit i repris

Regnet fullkomligt öser ner utanför och jag är lite glad att dieten inte har börjat för då hade det inneburit morgonpromenad oavsett väder. Mysigt att mornarna börjar bli lite mörkare igen. När man kan tända ljus och äta sin grötfrukost och dricka en nybryggd underbart doftande kopp kaffe. Den här måndagen började med en ljuvligt god portion gröt. Istället för bär blev det ett halvt rivet äpple från min egna trädgård. Det är inte så tokigt med hus och trädgård ändå, även om det innebär mycket jobb.

Veckan har börjat bra och jag hoppas på en repris på förra veckan. Då allt kändes bra. Träningsmässigt var den kanon, jag vågade utmana mig, trötta ut mig ordentligt varje pass. Små steg för mer vältränade personer men stora steg i min egna utveckling. Exempel på några såna glädjeämnen:
Plankan, 3 * 1,5 min. Höll ut varje j-a sekund.
Armhävningar, 3 * 20 på tå.

Jobbmässigt kändes det också bra förra veckan. Skönt att snabbt komma tillbaka i rutinerna efter semestern. Om man fick löneavdrag för att skratta på arbetstid skulle jag inte tjäna mycket. Härligt gäng att jobba med, jag och två killar, skön jargong där man kan skämta med varandra. Att vi dessutom har en smått förvirrad chef som bjuder på diverse fadäser livar upp tillvaron. Han har lite för många bollar i luften ibland. Enda gången det inte är läge att skämta är när klockan blir framåt 9:45 och jag inte fått min proteindrink. Som i veckan när ett struligt samtal drog ut på tiden och jag var nära bristningsgränsen. Vänta bara till dieten.

Apropå proteindrink. Har provat vaniljsmaken från Olimp. Positiv överraskning. Inte alls konstgjord, kemisk smak som många vaniljsmaker har. Fräsch och god!

En låt som trots allt får mig att längta ut i det "härliga" höstvädret. Tänk att springa intervaller i regnet till denna.

Från A till Ö

Tittar på Idol och den stackars killen som totalt saknar självförtroende. Han kan ju sjunga. Han har talangen men saknar viljan och glöden. Han säger t o m själv att han inte har vad som krävs för att bli Idol.

Tittade på The Fighter tidigare idag. Två bröder som boxades varav den ena hade talangen. Den andra hade en tuffare väg att ta sig till toppen. Även här visade det sig att talang inte betydde allt.

Talang är en hjälp på vägen men långt ifrån allt. Ibland räcker det inte bara med talang. Visst skulle det kännas bra att ha perfekta genetiska förutsättningar för Body Fitness men utan den rätta gnistan kommer man förmodligen inte ända upp på scenen. Man måste våga ta risker för att förverkliga sina drömmar. Risken att misslyckas. Misslyckas låter skambelagt, dömande. Vi blandar kanske ihop misslyckas med misslyckad. Att misslyckas med en praktisk företeelse ger en känsla av att vara misslyckad. Vi förlorar lite av vår stolthet. Misslyckas med hedern i behåll? Kan man det? Att våga försöka, att ta chansen, att göra sitt bästa och om det sedan inte räcker ända fram då tycker jag att man misslyckas med hedern i behåll. Det är ett större misslyckande att aldrig ens våga försöka p g a rädslan. Kanske en effekt av jantelagen. Denna rädsla för misslyckande. Om man visar sig ha högre ambitioner än typ genomsnittet sticker det i ögonen på folk. Ju bättre det går för dig desto fler finns det som skulle gotta sig åt ditt misslyckande. Man har färre fienden om man är en försynt grå medelsvensson som håller sig inom ramarna för vad som kallas "normalt". Sånt är livet.

Jag har provat det här med tävlingssatsning förr utan att lyckats nå hela vägen. Vad får mig att tro att det ska gå annorlunda denna gång? För det tror jag väl? Annars är det ett jäkla slöseri både med tid (både coachernas och min) och pengar. Några saker som talar för mig:

• Jag har varit där förr. Jag har rest mig upp, borstat av dammet och hoppat upp i sadeln igen. Ett misslyckande kan leda till positiv utveckling, man lär av sina misstag. Jag har lärt mig av tidigare erfarenheter. Jag är bättre förberedd på eventuella motgångar. Jag tror på att lyckas! Jag har långt ifrån de bästa genetiska förutsättningar för att nå fitnesscenen. Men jag har viljan, drivkraften, träningsviljan, disciplinen!

• Teamet! Jag har ett team bakom mig. Härliga teamkompisar som jobbar mot samma mål. Coacher som har lärt mig oerhört mycket redan nu. Är glad och tacksam att jag hoppade på "Team Pure Fitness tåget" i början av maj.

• Bättre förberedelse. Tack än en gång till coacherna! Tack att ni fick mig att hejda mig. Att backa ett steg i min iver att nå tävlingsform. Jag ville bygga ett hus på kortast möjliga tid utan tanke på grunden. Och hur det går? Ja det kan man ju räkna ut. Första gången jag läste: INGEN CARDIO. Det var som en dödsdom. Omöjligt. Jag skulle ju få sikta på nästa säsong av Biggest Looser istället för tävlingsscenen. Men det har gått. Det har gått bra. Min känsla säger mig att jag har lagt på mig lite muskler, spegelbilden säger detsamma. Framförallt har jag gett min kropp tillräckligt med energi och återhämtning den behöver för att tillgodogöra sig träningen.

Min största fiende är rastlösheten! Att jag fastnar längs vägen. Att min uppmärksamhet leds bort från målet och jag kommer på villovägar. Jag kom på att jämföra resan mot tävlingen med en resa genom alfabetet. Hur många platåer man måste ta sig förbi varierar utifrån hur du är som person och hur lätt du har att komma i form, rutin, genetik m m spelar roll. För mig brukar det upplevas såhär. Första biten från A fram till E-F känns hur kul som helst, nytt, spännande och dessutom snabba resultat som höjer motivationen. Därefter kommer jag till första s k platån. Med rätt hjälp och coaching kommer jag relativt lätt vidare. Under förutsättning att viljan är tillräckligt stark, man måste ha bestämt sig 100%. Framåt M-N kan nästa platå komma när jag är ungefär halvvägs. Målet känns fortfarande en bra bit bort men jag kan ändå börja ana det framme vid horisonten. Här någonstans brukar min kropp stanna av. Kanske p g a dåliga förberedeleser, stress, för lågt energiintag från start m m. Det blir oerhört spännande med nya coacher och nytt upplägg inför den diet som kommer. Med hjälp av någon justering brukar jag hanka mig vidare en bit till men jag kommer bara fram till S-T. Aldrig hela vägen. Den här gången ska jag fram till Ö!

Älska söndagar!

Jag hade en utmaning idag. Jag skulle lära mig tycka om denna söndag. Jag är allergisk mot just söndagar. Av någon anledning kan jag inte se att det finns något roligt med dem. Totalt intetsägande. Måndagar är bättre för då rullar allt igång. Kanske dyker det upp oväntade saker på jobbet efter helgens ledighet. Timmarna rusar förbi och plötsligt är det eftermiddag, kväll och så har måndagen gått. Tisdagen kan kännas lite meningslös, den är liksom varken eller. Sen onsdag och man har nått mitten på arbetsveckan. Lillördag som den brukar kallas. Torsdag innebär lång arbetsdag om man som jag gör jobbar på bank. Lite smolk i glädjebägaren inför helgen men den brukar också gå ganska snabbt. Sen är det veckans bästa dag, fredag. Lördag, behöver knappast någon närmare presentation. Sköna underbara lördag som oftast inleds med ett riktigt tufft träningspass, kanske en mysig lunch/fika på stan, bara softa, mysig hemmakväll med god mat och någon bra film. Igår följde jag denna rutin till punkt och pricka.

Hur har söndagen gått då? Jodå, helt okej. Kanske en anledning är att jag fuskade med ett träningspass i morse. Vanligtvis är det vilodag på söndagar, något som gör dagen ännu mer långsam och outhärdlig. Jag dopade mig med endorfiner. Därefter har jag inte alls gjort allt det där som stod på den där "Att göra listan". Jag har legat i soffan och kollat på The Fighter. Den var faktiskt över förväntan. Efter filmen slocknade jag så jag höll på att missa tiden då filmerna skulle vara tillbakalämnade. Det var bara att kasta sig på cykeln i duggregnet och trampa ner till stan.

En syn som fick mig att tänka till... En ganska kraftig (finare omskrivning för TJOCK) kille kom ut från pizzerian med en pizzakartong. Han såg verkligen sådär äkta lycklig ut. Som att han hade vunnit högsta vinsten på Trisslotten. Han nästan skuttade ut på trottoaren. Ungefär som jag känner mig när jag lämnar gymet utpumpad efter ett grymt träningspass. När mina ben knappt bär mig uppför trappen men ändå skuttar jag fram av lycka, när det känns som jag går några meter ovanför jorden. Hmm... tänk vad vi människor är olika men ändå lika. Vi har olika glädjeämnen i våra liv, olika livsstilar, olika drömmar, olika ambitioner, men ändå bär vi på samma sorts känslor. Känslorna är desamma bara det att de framkallas av olika saker och i olika situationer beroende på vem man är. Vad är rätt och fel? Så länge man själv mår bra av det man gör finns det inget som är mer rätt eller fel anser jag. Att tävla i Body Fitness är långt ifrån det hälsosammaste man kan göra så vem är jag att döma pizzakillen. Han skulle kanske må bra av att ändra sina vanor och gå ner några kg men det är upp till var och en att bestämma över sitt liv. Ska man ändra på något måste beslutet komma från hjärtat.

Apropå det här med osunda/ sunda ideal. Mitt långsiktiga mål är dock klart mer hälsosamt än att deffa inför tävling. I grunden har jag en långsiktig hälsosam livsstil som finns inpräntad i mig tack vare kunskap jag har skaffat mig under årens lopp. Fredrik Paulún är en stor källa till detta. Den kunskapen och insikten finns där som en klippa att hålla fast vid. Jag kommer garanterat att återvända till den när tävlingssatsningen är över. Det känns skönt. Att ständigt banta för att hålla sig smal känns totalt ointressant. I ärlighetens namn är jag ganska nöjd med min kropp som den ser ut just nu. Den kroppen kan jag tänka mig att få behålla upp till 40-strecket åtminstone. Och som jag äter nu är knappast någon svältdiet.

Men nu är det snart dags att släppa den trygga klippan och ge mig ut på öppet hav. Ska återkomma till tävlingssatsningen i ett kommande inlägg. Den här helgen har gett mycket tid till funderingar. Både positivt och negativt. Bra att rensa upp bland tankar men det blir ett stort trassel av tankar ibland. Har försökt bli en mindre tänkare men det har gått ungefär lika bra som att få en vildfågel att bli en burfågel.

Den odeffade sanningen

Ni har redan fått se "Den osminkade sanningen" så nu kommer fortsättningen "Den odeffade sanningen". Det är inga spänninsbilder och jag ser mest ut som en märklig blandning mellan en mygga och mumintrollet. Passade på att fota mig i gymet när det var tomt på folk, blev dock lite stressad för jag hörde att det var folk på ingång. Ni som förväntar er massor av gymbilder i min blogg måste vara besvikna och det kommer ni att få fortsätta vara. När jag är på gymet är det träning som gäller, jag är inte typen som tycker om att stå vid speglarna och fota mig. Dessutom känns det som slöseri med dyrbar tid. Speciellt när jag tränar på morgonen då varje minut är värdefull. Jag kör relativt korta och effektiva pass. Trots att jag älskar att vistas i gymmiljö och älskar att träna så har jag inte lust att tillbringa "onödig" tid där. Dygnet består tyvärr bara av 24 timmar och det är mycket som ska hinnas med.

Söndag skulle vanligtvis vara min vilodag men p g a det s k "livet" fick det bli en omplanering inför kommande vecka. Vilodag imorgon istället. Ska pyssla med mitt nya rum på övervåningen. Eventuellt åka och köpa golv till det. Det ska bli en kombination av sovrum och "walk in closet".

Den här mattan ska definitivt bort. Väggarna hade en liknande mönstrad tapet i brun-beige nyans innan jag/vi målade om, nu är tre av de ljusgråa och en i lavendel. När solen lyser in kan man ana mönstret under färgen, riktigt snygg effekt.

Med tanke på förutsättningarna blev det ett bra pass för ben och vader. Förutom att jag höll på att få en 25 kg viktplatta i huvudet. En nackdel med att endast vara 150 cm (men det finns fördelar också, jag lovar). Om de urstarka dödsångest vrålande männen också kunde plocka av vikterna på benpressen vore jag ytterst tacksam. Nu hann jag få grepp om den så det slutade med en smäll strax under ögat, kanske vaknar med en liten blåtira imorgon. Blåtira och den sedvanliga vankande ankgången som följer efter benpasset, det blir en supermåndag! Det var inte optimalt att köra ben endast ett dygn efter veckans Crossfitpass som består av en del benövningar såsom utfallshopp, upphopp, höga knän m m. Men eftersom det är olika typer av styrketräning, uthållighet/explosivitet igår och tungt idag, funkade det. Tränade på "hemmaplan" idag så det blev en skön promenad till gymet. På hemvägen var det inte lika skönt, färdtjänst kändes som ett lämpligare alternativ. Kroppen skrek efter energi och jag var så glupsk över riskakorna så jag bet mig i fingret så jag började blöda. Det var väl valda ord som jag rabblade högt för mig själv, om vilket klantarsel jag var, och självklart kom det en person alldeles bakom mig precis då. Kanske är bäst att dra täcket över huvudet resten av söndagen.

Ska iaf krypa ner i soffan och kolla på "The Fighter". Hyrde den igår men orkade inte kolla på den. Valde att kolla på "Narnia" istället. Verklighetsflykt till sagornas värld kändes som en fin avslutning på en lördag.

Ha en toppenbra dag allihop! Till er som ska till Göteborg för poseringsträning: Kör hårt och lycka till! Hade gärna varit med men det blir för lång (och dyr) resa.

En sammanfattning av tisdagen

Planering är a och o.

Jag älskar planering. Maten är planerad, inget utrymme för oväntade sötsug.

Dubbel glädje! Hämtade ut ett paket häromdan, två påsar med Olimp proteinpulver, choklad och vanilj. Öppnade chokladsmaken i morse och doften av härlig choklad slog emot en, mmmm. Den är supergod. Spännande att prova vaniljen senare under veckan.

En anledning att älska hösten är att man äntligen får byta ut sommarens gladpasteller mot mer jordnära höstfärger. Sjalar, stövlar, jackor, stickade tröjor... Älskar det.

Jag ser inte piggare ut på morgonen. En anledning kan vara att jag är sparsam på sminket. Detta är jag, naturlighet varar kanske inte alltid längst men bra långt iaf. Men jag är jäkligt glad och pigg på insidan. Speciellt med tanke på eftermiddagens benpass som väntade. Herregud vilket pass. Var faktiskt nära att kräkas. Mina ben hade verkligen ingen egen vilja, de fick bara lyda under överordnad, d v s mig. Kunde de tala och skriva skulle de förmodligen begära skilsmässa.

Vilken härlig tisdag!

Att stänga en dörr

Det blåser storm utanför fönstret. Det blåser mycket vindar inom mig också, mestadels medvind för tillfället. Jag har lagt sommaren bakom mig, definitivt. Välkommen kära höst. När jag sammanfattar min sommar handlar det självklart mycket om Turkiet eftersom jag har varit där två gånger. Nu när jag stänger sommarens dörr bakom mig får även dessa känslor vila lite. De får helt enkelt ligga och gro under den kommande höst och vinter som är på ingång. Vad som sker det får framtiden utvisa. Det är inte helt enkelt att kommunicera, det beror både på avståndet när det är flera hundra mil mellan oss och att det finns vissa brister i språkkunskaperna. Det är inte helt enkelt att förstå sig på det manliga släktet överhuvudtaget, än mindre när ovanstående hinder förvärrar läget. Det är mycket upp och ner. I ena stunden behandlas man som en prinsessa, i nästa stund är man som luft. Ska ringa honom imorgon på födelsedagen sen får det vara. Sen ligger bollen hos honom.

Jag stänger dörren men låser den inte. Jag går i nästa dörr, i det rum som innefattar allt det som ligger framför mig när det gäller tävlingsplanerna. Där kommer jag att vistas ett tag framöver. Framåt maj-juni kan jag kanske försiktigt öppna den stängda dörren igen och titta in i sommarens rum och se om den rosaskimrande romansen lever kvar.

Ordning och reda

Jag är nog en rutinmänniska. Första dagen efter semestern och äntligen faller bitarna på plats. Allt har gått enligt schemat idag. Alarmet på mobilen var ställt på kl 5:00 i morse. Kl 5:55 var jag på bussen mot Borlänge för att hinna med ett pass innan jobbet. Tack vare effektiv träning var jag på jobbet strax efter kl 8. Något som kändes extra bra var att trots ett tidseffektivt pass så följde jag coachens upplägg till punkt och pricka utan att byta övningar eller ändra ordningsföljden. Det var en känsla av tillfredställelse som fyllde mig på tillbakavägen. Kom till jobbet med ett glatt humör och var faktiskt glad att se mina kära kollegor igen, då vet man att man trivs på jobbet. Det är viktigt att alla pusselbitarna faller på plats och att livets olika delar fungerar. På så sätt skapas en harmoni i tillvaron.

Träning MVG. Kost MVG. Känns onekligen bra och även om det kommer att krävas betydligt hårdare jobb (vänta bara till dieten!!!) för att nå toppformen så ger jag mig själv rätt att vara nöjd med denna dag. Varje dag räknas såväl under uppbyggnad som diet.

Jag tycker det är lättare när jag är inne i vardagen, när dagarna inte ser alltför olika ut. Jobb, sömn, mat, allt går enligt rutinerna. Dagens matlådor, lunch och mellis, allt är packat i sina små lådor och shakers. Det har inte funnits tid till att fundera för mycket. Det har inte funnits tid till oplanerade infall. Det har bara varit att köra enligt planen. Min kropp verkar vara med på noterna igen. Den har liksom ställts om från "semester" till "vardag". Förra veckan var den som ett trilskande barn. Fick kämpa för att få den att inse att den klarar sig utan salta kex vid 4-tiden på eftermiddagen. Okej när man vistas en hel dag på stranden i 35-40 grader, badar, solar och svettas kopiösa mängder, då förlorar man en del salt. Hemma i Sverige igen i ungefär 18 grader med spridda skurar fanns inte samma behov av salt, men suget/begäret satt kvar i allra högsta grad. Tack vare att jag har trappat ned saltintaget har också kroppens struktur förändrats något till det bättre. Är ingen barbarpappa längre. Första dagarna efter hemkomsten var fötter och ben som vattenballonger och värkte vid minsta ansträngning.

Det känns att jag vaknade tidigt i morse. Däckade en stund efter jobbet men lyckades ta mig upp och tvätta och laga mat. Nu är energin dränerad. Första arbetsdagen börjar ta ut sin rätt. Nu ska jag bara slappa lite i soffan och äta ett kvällsmål med kesella. Ha en fortsatt fin kväll!!! Kram

Söndagsfunderingar

I ena stunden säger jag att jag längtar till dieten. I nästa stund svänger det och jag stressar upp mig av blotta tanken på hur lite muskler som kan finnas under fettet. Entusiasm och iver blir utbytt mot tvivel och stress. "Hjärnspöken" i all ära. Det är lätt att vifta bort tvivlet med att det obefogad oro. MEN... OM verkligheten visar sig vara en annan. OM hjärnspökena har rätt den här gången. Tänk om den euforiska drömvärlden förvandlas till den tråkiga realistiska verkligheten. PANG... ett trollslag.

Men sånt är livet, ibland gör man sitt bästa men det räcker ändå inte ända fram. Därför är det jätteviktigt att ta tillvara på precis varenda fjuttig liten dag som är kvar fram till november. Varje dag räknas. Det får inte bli en rad av en massa dagar som bara passerar. Det får absolut inte bli slentrian. Det finns inte tid till slarv. Står det 50 gram ris är det 50 j-a gram och inte 30. Har jag gjort precis allt enligt upplägget, gett 100% varje dag, då kan jag rannsaka mig själv hur mycket jag vill. Det är typiskt för oss människor (nu generaliserar jag, men det gäller iaf många människor) att gnälla över uteblivna resultat utan att rannsaka oss själva ur en objektiv synvinkel. Ett exempel... "Jag unnar mig bara lite extra när det är helg". Det där lite är kanske ganska mycket om man skriver ner det. När börjar helgen då? Är det bara lördag funkar det kanske, men om helgen börjar fredag eftermiddag och pågår fram till söndag kväll då är det helt plötsligt 3 dagar, nästan halva veckan.

Vilodag idag. Ligga på rygg och låta musklerna växa eller... om det vore såväl ändå. Rastlösheten kryper inom mig. Om man skulle måla lite här hemma... Varför kan jag inte vara lika taggad till det som jag är till att träna. Helst ska man vara ambitiös karriärskvinna på jobbet, ha ett perfekt hem som direkt taget ur "Sköna hem", resa ett par gånger per år, ha gott om tid för ett idylliskt familjeliv med man och barn och samtidigt hinna hålla sig smal, snygg och vältränad. Man ska och man ska... Nä detta är mitt liv och det blir vad jag gör det till.

Wake me up when the winter is over

Semestertrötthet eller vad beror det på. Skulle typ kunna sova flera dygn. Omställningen från lata dagar på playan till mitt vanliga liv med hård träning kanske tar ut sin rätt. Funderade på att göra som björnarna, gå i ide. Men jag vill inte missa allt spännande hösten och vintern har att erbjuda. Hösten är en trevlig årstid, mysig. Vintern skulle jag klara mig bra utan, den är väl okej om man slipper snö och slask. Men då har jag fullt upp med diet så jag lär knappast hinna reflektera över att det är vinter. Tills det står morgonpromenad på schemat och snöstormen yr utanför dörren eller när det blir blixthalka och jag riskerar att bryta både armar och ben. Men man ska inte ta ut problem i förskott, dessutom har jag min räddning, träningscykeln här hemma. Hur som helst... livet är för kort för att sova bort!

Har kommit tillbaka bra i träningsrutinerna. Kört veckans alla 5 pass, vila imorgon. 5 dagar i sträck är inte optimalt men eftersom jag behövde måndagen som startsträcka fick det bli så denna vecka.

Träning är en naturlig del av livet. Till motsats från många som får tvinga sig till gymet behöver jag aldrig fundera. Det går på ren rutin, viljestyrd rutin, inte slentrianmässigt. Träningen får inte bli något "man måste göra för att man ska" eller "man måste för att alla andra gör det". För min del älskar jag känslan av hård träning. Att få musklerna och hjärnan att samarbeta, att peppa varandra, att orka en till, lite tyngre, lite snabbare. Jag har även en hög målsättning som fungerar som drivkraft. Ska man nå tävlingsform krävs mer än "lagom" både gällande träning och kost. En extrem tävlingsform kan tyckas. Sjukt enligt vissa. Ätstörning enligt vissa. Ätstörning under kontrollerade former. Har hört dessa varningar om hur lätt det är att fastna i sjuka beteenden efter tävlingsdagen. Ingen kan säga att "det händer inte mig". Alla riskerar att drabbas. Kan man förbereda sig??? Svårt att förbereda sig för något man aldrig har gjort förut. Som att förbereda sig för hur det kommer att kännas efter förlossningen när man är gravid för första gången. Kanske dumt att jämföra graviditet med fitnessdiet... Men ändå. Man vet inte i något av fallen vilka känslor som man kommer att behöva brottas med. Ändå vill jag och många fler fortsätta våra satsningar mot tävlingsscenen. Det är utmaningen! Jag menar vem väljer att åka 9 mil på skidor i 20 minusgrader. Vem tvingar sig att staka vidare med dålig valla och blåfrusna tår. Entusiasterna. De som brinner för utmaningen. Att ta sig i mål till varje pris. Vissa av oss föredrar klassikergrenarna, skidåkning, simning i iskallt vatten, cykling, löpning. Triathlon, de hårdaste av de hårda som kör Ironman. En del av oss väljer att lägga hjärta och själ på någon av tävlingsgrenarna inom kroppsbyggning. Oavsett val så jobbar vi med samma inställning, stenhård disciplin, full målfokusering, planering, vad det krävs för att nå vårt mål! Hur stor del av resultatet träning respektive kost har varierar beroende på motionsform. I fitnessvärlden är det a och o. Det ska räknas och vägas in i minsta detalj. Jag längtar till dieten! Måste ha tålamod och utnyttja denna tid som är kvar till max. Varje pass, varje portion mat, varje gram kolhydrat. Tankar mig full av energi och motivation, det kommer säkerligen att behövas.

No way att jag tänker sova bort höst och vinter!! Det är min tur nu!

Saknad

En sak som jag iaf har saknat.......... Knäckebröd! Har ätit veckans godaste mellis, knäcke med mosad avocado. Gott, nyttigt och bra för tänderna.

Lågan som brinner

Passionen för träningen finns kvar. Lågan brinner och jag hoppas att den aldrig aldrig någonsin slocknar. Som jag har skrivit tidigare är jag väldigt mycket "on / off". Det finns två lägen, inget mellanting, inget halvmesyr. Under semestern blev det väldigt mycket vila. Liiite träning också men mest vila om jag ska vara ärlig. Jag åt och drack väldigt mycket gott, dock sparsamma mängder alkohol. Jag saknade faktiskt inte gymet en enda gång under veckan. Förrän när jag kom hem. Jag visste hela tiden att kärleken till träningen fanns där men att den hade en välbehövlig semestervila. Det går fort för mig att falla in i semestervanorna men lika fort att hitta tillbaka till vardagsrutinerna när jag kommer hem. Kanske är det så när träningen är en naturlig del av livet, likväl som att äta, sova, jobba. Igår skuttade jag nerför trappen till gymet som ett barn som hade sett en säck full med julklappar. Alla viktskivor, stänger, hantlar... de väntade på mig.

Det känns i rygg och armar idag kan jag lova. Körde samma vikter som innan. Varken mer eller mindre. Lika stark men lite mer flåsig. Kan konditionen verkligen försämras så avsevärt på en enda vecka. Redan vid de inledande latsdragen kände jag något i min kropp. En varm lyckokänsla som spred sig medan musklerna arbetade. Känslan efter passet var nästintill obeskrivlig. Man måste älska träning för att förstå hur jag kände. Jag var eurforisk, så levande. Hörde hela min kropp skrika: I´M ALIVE!

Idag var det benens tur. Framsida ben. Knäböj, benpress, utfallsgång, benspark varannat ben i superset. Avslutade med mage. Utfallsgången höll på att ta livet av mig och min usla uthållighet. Blir en spännande upplevelse att ta mig ur sängen imorgon. Ännu roligare med tanke på att jag har planerat in ett Ikeabesök. Det finns ju tack och lov rullstolar att låna. Säger som jag och Therese sa om våra fötter varje kväll vi kom hem och hade dansat i höga klackar: "My feet/legs are totally out of order"!

Bara några dagar kvar av semestern... Men det stör mig inte det minsta. Det värsta med att komma tillbaka är ovissheten hur det ser ut på jobbet, vilka ärenden som ligger i datorn och väntar, massa nyheter man ska sätta sig in i, oväntade problem som har dykt upp och liknande. Att jag ska börja jobba igen känns helt okej bara jag får ett par dagar att komma tillbaka in i matchen. Det brukar gå ganska fort, rutinerna sitter i ryggmärgen, hoppas även att fallet är sådant denna gång. Dessutom har jag duktiga kollegor som jag kan lita på till 100% så jag är inte alls orolig.

Nu ska det lagas kyckling inför kvällens middag. Kyckling är toppen, man kan variera i alla dess former, guds gåva till människan helt enkelt.

Balans

Balans... Under bussresan hem från träningen lät jag tankarna sväva iväg. Utanför passerade ett höstgrått regnigt landskap. Det spelade mindre roll, årstid, väderlek, sådant vi ändå inte kan påverka. Variationen är ju faktiskt en del av tjusningen. Istället väljer jag att fokusera och lägga kraft på sådant vi kan påverka. Valmöjligheterna i livet. Vad vill just jag att just mitt liv ska bestå av. Om vi ser bortom de mer grundläggande behoven såsom hälsa, kärlek, respekt, mat, pengar, någonstans att bo etc. Jag insåg att det finns ett samband. De saker jag brinner för, de byter energi med varandra. Ska försöka utveckla hur jag menar.

Exempelvis har jag precis kommit hem från min andra utlandsresa i sommar, min 10:e resa till Turkiet, varav 9 st har varit till Alanya. Det känns naturligt att kalla det mitt andra hem, har ingen släkt (ännu) där men däremot många vänner och bekanta. Det låter kanske intetsägande att resa till samma ställe gång på gång, men för mig är det lika naturligt som att de som har en sommarstuga åker till den regelbundet under sommarmånaderna. Jag älskar Turkiet som land och i synnerhet Alanya som stad. Jag känner mig bekväm. Jag hittar bra bland stadens gator och torg. Känner till bra restauranger bortom de värsta turiststråken. Känner mig hemma bland befolkningen. Kanske bor det en liten turk inom mig, samma hetsiga temperament, svängiga humör. Jag är ingen typisk svensk som sitter tyst och finner mig i situationen, ordet "lagom" finns inte i min ordlista. Jag kan se snäll och from ut på utsidan men inom mig blåser det orkan emellanåt. Skenet bedrar.

Snart är det slut på sommarsäsongen 2011. Många ställen stänger över vintern. Alanya får sin välbehövliga vila. Det känns tomt på ett sätt. Att det är ca 8 månader till jag ska dit nästa gång.

Men då plockar jag fram det andra jag brinner för. Det mål som ligger närmare. Den spännande resa jag har framför mig, en annan sorts resa. Resan som kommer att lära mig mycket om mig och min kropp. Jag pratar självklart om tävlingen. Vägen fram till tävlingen. Att följa upplägget, att tränaoch äta optimalt för att nå mitt mål. Nu kör jag "All in", 110%. Har fortfarande några månader kvar fram till dieten börjar. Fram till dess är det fortsatt uppbyggnad som gäller, dock med mer inslag av högintensiv styrketräning. Uppbyggnad fas 2 kallar jag det. På så sätt känns det mer konkret var jag befinner mig. Med mitt dåliga tålamod skulle jag helst börja dieten redan igår typ. Men var sak har sin tid. Målet känns inte så oändligt avlägset när jag skriver ner det som en liten agenda:

September- oktober: Fortsatt uppbyggnad. Inga större förändringar.
November: Här någon gång påbörjar jag dieten. Då får jag äntligen min konditionsträning, mina intervaller jag har saknat så fruktansvärt.
December: Fitnessfestivalen! Ska ner till Göteborg och heja på mina teamkompisar som tävlar. Dessutom mingel på mässan. Träffa fler likasinnade träningsfreak. Eventuellt har jag en spännande utmaning på gång, men jag håller tyst om det än så länge.
Januari-februari-mars: Dieten pågår. Tävlingsförberedelser såväl fysiskt som mentalt.
April: "Om gud vill och redskapen håller" så är det då jag ska göra min tävlingsdebut. Självklart kommer det att gå lysande!
Maj: Jaha... Har förmodligen haft tid att summera intrycken efter tävlingen. Beroende på resultat och intryck kan jag börja strukturera upp framtida tävlings-/träningsmål. Jag har inte alltför bråttom med att planera efterföljande tävlingar. Jag vill göra debuten först, få feedback från mina coacher samt domare. Jag har ju inte den blekaste aning om hur jag ser ut i tävlingsform, jag kan bara fantisera, visualisera. Framförallt ska jag ta en välförtjänt semestervecka i maj.

Okej, jag tappade visst tråden som jag började inlägget med... balans. För tillfället känner jag en perfekt balans i livet. Tävlingsplaner och resplaner fungerar som energigivare och glädjespridare i mitt liv, som bränsle. De kompletterar varandra. När jag tycker det känns piss att ha långt kvar till nästa resa då finner jag glädjen i träningen. Då går jag till gymet och kör ett dunderpass. När jag kommer till en svacka i träningen då tar jag fram glädjen som nästa resa ger mig. Tittar på korten från senaste resorna, väcker minnen till liv. Mina drömmar ger varandra energi.

Återanpassning pågår...

Hemma igen... Ännu en kappsäck full med härliga varma minnen. Blandade känslor som vanligt. En del av mig skriker efter värmen, efter att höra havets vågor, efter att känna den heta sanden under fötterna. Men en stor del av mig längtar efter att komma tillbaka in i rutinerna igen. I helhet känns det okej att vara hemma. Bättre än förra gången. Den här gången fick jag ett bättre avslut än senast. Bästa tänkbara. Mot alla odds står vi här ett år senare med samma känslor. Efter förra resan kändes det som vi gick emot ett långsamt farväl men nu... Kanske är det bara början. Okej, semesterromans i all ära men framförallt har jag haft en toppenvecka med min kompis. Fasen alltså vad vi har skrattat och fnittrat som värsta tonåringarna på sin första charterresa. Vi har njutit varje minut, ingen planering, bara tagit dagarna som de kommer. 

Nu över till verkligheten! Tack och lov har jag en vecka semester kvar. En vecka på mig att landa, att komma in i vardagsrutinerna igen. Träning, kost ja allt! Fortfarande lite för trött/seg för att orka med en rivstart denna vecka men imorgon då ska jag vara fit for fight. Fick bästa tänkbara uppvaknande i morse. Kollade mailen på mobilen när alarmet ringde och såg mailet från teamet. Ny sponsor: Dcore!

Kan konstatera att det känns grymt bra att tillhöra Team Pure Fitness. Detta kommer att bli en mycket spännade höst, vinter och vår!

Nä nu pallar jag inte att skriva mer. Dessa naglar ger mig psykbryt snart. Snygga jovisst, men knappast praktiska. Dock var det kul att passa på att göra en förlängning när det bara kostade ca 200 SEK. Billigt billigt! Såna här får det bli när jag ska tävla. Men det lär väl kosta lite mer när man gör det i Sverige.