Under ytan

Fredag igen. Välkommen underbara helg! Speciellt efter att veckan har varit något av en "hellweek" jobbmässigt. Mycket ny teknik på samma gång, som dessutom spelar en ett spratt gång på gång. Jag är inget tekniskt snille. Som jag skrev på Facebook angående kvällens middag skulle man kunna tro att jag har middagsdejt, men icke. Bara jag som är extra vrålhungrig efter morgonens löprunda och eftermiddagens ryggpass och extra cardio på crosstrainern. Torskrygg med kokt potatis, grymt underskattad Clean food. Till detta fräscha primörer (låter finare än grönsaker) i form av sparris, morot, fänkål och sockerärtor, sås på kesella, färska örter och citron som pricken över i. Mmmmm. Kommer att somna som ett spädbarn i soffan under Let´s dance. Mätt och glad.

Träningen har gått kanon senaste veckan och efter förra veckans utsvävning med kryssning har kroppen svarat otroligt bra och det syns t o m på vågen. Kroppen är ett mysterium. Två pass utmärker sig särskilt denna vecka. Gårdagens benpass. Himmel eller helvete... eller både och. Besökte typ båda platserna under passet igår morse. När jag klev in på gymmet var jag helt ensam, oslagbar känsla, och jag visste vad som väntade mig. Körde ett groteskt upplägg med kort vila och massor av set. Fokus på framsida lår. Började med knäböj med lätt vikt, riktigt djupa, ass to the grass. Därefter benpress med olika fotställningar, bl a en variant med fötterna ganska tätt ihop som svider bra i framsidan. Stapplade ur benpressen vidare över golvet till bensparkmaskinen. Där mötte jag Gud, pressade mig själv till tårar. Hell yeah! Avslutade med utfallsgång med hantlar där jag körde mage mellan vändorna.

Körde ett liknande upplägg i onsdags men då var det axlar på schemat. Vanligtvis har jag svårt att få till riktigt bra axelpass. Misstänker att det är en mental spärr när den brännande känslan kommer, jag kör gärna tunga övningar tills musklerna är helt slut men just axlar är en annan smärta. Jag tar liksom bara slut. Därför varierar jag mina axelpass, ibland riktigt tunga med få reps per set, men allt oftare sänker jag vikterna och satsar på 100% kontakt, dropset, superset, massor med set, massor med reps. Veckans axelpass var grymt. Det syns att jag har fått till ett bra pass när axlarna är fyllda med blod, röda och heta.

Ni som är insatta vet att Body Fitness (min gren) handlar om utseende, precis som det mesta inom kroppsbyggning. Jag kan bestämt hävda att det är vägen fram till scenen som driver mig, som är min behållning av denna "galenskap". Men när jag står där inför domarna struntar de fullständigt i hur hårt jag har kämpat, hur många kg jag har deffat bort, hur många motgångar jag har mött under mina förberedelser, hur sjuk/skadad jag har varit senaste året, hur många barn jag har hemma, hur viktigt jobb jag har att sköta osv osv. Men det är inte bara det visuella som driver mig att träna hårt och disciplinerat. Det är inte heller det visuella som hjälper mig att motstå frestelser såsom onyttig mat och alkohol. Visserligen är jag medveten om att jag inte bygger en fitnessfysik eller ens hyfsad sommarform genom att ligga i soffan och äta smågodis. En klar fördel med att vara singel under en sådan här satsning, man slipper ursäkta sig och försöka skapa förståelse, slipper riskera att hamna i den sk "sambofällan" och ovälkomna "sambokilon". Idag verkar utseende spela stor roll, för stor roll? Även när det ligger på vanlig motionärsnivå. Det är rubriker om platt mage eller snygg och smal till midsommar. Helst ska detta uppnås med minsta möjliga ansträngning, åtminstone utan blod, svett och tårar. Helst ska detta uppnås genom att äta och dricka som vanligt. Många verkar tro att enda anledningen till att äta hälsosamt är rädslan för kalorier. Rädsla att gå upp i vikt. Rädsla för kolhydrater. För mig handlar det om att hålla min kropp frisk och stark. Göra den ännu starkare och orka prestera bättre. Men även om att må bättre mentalt. Att äta och träna disciplinerat, att sköta min kropp, det gör mig till en bättre medmänniska. När jag slarvar med maten blir jag trött, seg och allmänt grinig. Samma sak när jag slarvar med träningen. Det blir en ond cirkel om den ena pusselbiten havererar.

Den "dolda" ohälsosamma livsstilen skrämmer mig mest. Det finns människor som inte går upp i vikt oavsett hur mycket de äter. Ska man verkligen gratulera dem? Många tittar avundsjukt medan de smäller i sig tredje kanelbullen i rad. Det rinner ur mungiporna på folk. Jag kan låta lite bitter när jag frågar hur de ser ut på insidan då. Blodkärl, levervärden m m. Men en del av dessa har verkligen dragit vinstlotten(??) i lotteriet om generna. På dem syns det inte ens på insidan hur j-a dåligt de lever. Eller hur bra de lever enligt vissa, de som menar att såna hälsofanatiker som jag inte har något liv alls. Men om vi nu säger att jag skulle ha haft turen att varken gå upp i vikt eller fetta igen mina blodkärl. Helt enkelt kunna äta vad som helst, när som helst, hur som helst. Inte ens behöva träna och svettas som gris flera gånger i veckan. Istället för dubbla gymkort kunde jag lägga pengarna på exempelvis ansiktsbehandlingar, hårstyling, nagelfix. Jag skulle vara trött och grinig. Skulle knappast känna mig vältränad och stark, snarare smalfet och lat. Ni har väl sett en smalfet person? Ingen särskilt upphetsande syn om ni frågar mig. Utan träning skulle jag troligen vara odräglig att vistas tillsammans med. Med dålig kost skulle min mage vara i total obalans. Jag skulle ständigt känna mig bakfull. Ingen rolig varelse. Jag är väl inte speciellt rolig i dagsläget heller som tackar nej till Afterwork för att gå och träna istället. Den främsta anledningen till att jag tackar nej är helt enkelt den att jag inte har lust. Helt enkelt. Inte rädsla för kalorier och att jag råkar lägga på mig 10 gram. Vet med mig att det händer att jag står framför spegeln och kallar mig själv mumintroll, barbarmamma och liknande. Jag skriver det t  o m i bloggen. Men i ärlighetens namn ligger det inte mycket sanning bakom det. Så snedvriden självbild har jag faktiskt inte.  

Okej lite handlar det ju om utseende också. Är nämligen så ytlig att jag älskar känslan av att känna mig vältränad, älskar att se en vältränad kropp i spegeln istället för en vattenballong. Älskar att känna konturerna på axlarna och när en blodåder ploppar upp är lyckan total. För att inte tala om magrutorna som är mer än välkomna tillbaka. Men jag älskar också att höra mitt hjärta slå, känna pulsen dunka, känna mina ben bära mig framåt och uppåt steg för steg. Att ständigt förbättra min fysik oavsett om det gäller prestation eller utseende. Att ständigt ha mål att sikta mot.

Imorgon ska jag iaf på vinprovning med laxbuffé. Det ni! Men först ska jag ösa järnet på torget i stan, Body Combat inför publik. Bjuder på gratis underhållning så kom och titta eller ännu hellre häng på! Kl 12:30 kör vi.

Nytt perspektiv

Okej, kanske överdriver om jag kallar mig en gammal "gymräv" efter endast 8 år seriös styrketräning. Men visst kan det kännas som man kör fast ibland? Som man kör i gamla hjulspår. Samtidigt är det just det vardagliga gnetet som ger resultat på sikt. För mig känns det så naturligt att göra entré i gymmet och inta favoritplatsen på bänken framför speglarna eller i benpressen eller i smithen. Känslan när man greppar hantlarna eller när man lastar på viktplattorna på stången. I samma ögonblick man bestämmer sig för att orka lite mer just idag, när man bestämmer sig för att bli starkare, bättre, snyggare, hårdare. När man uppnår sitt egna "hallelujamoment". Som i söndags morse när jag var helt ensam på gymmet och körde benpress i smith där jag ligger på golvet och pressar upp stången med fötterna. Det var andra setet och jag hade ökat vikterna något. Började med 10 st, orkade minsann några till, nådde 15 st, fortsatte mata på men det blev tyngre... samtidigt ville jag inte sluta, la händerna på låren och kände hur musklerna arbetade, kände mig vältränad och stark... frustande fixade jag den 18:e, 2 till fixar jag, bestämde mig att det skulle gå och det gjorde det, 20:e fick jag upp med ren vilja. Därefter låg jag som en disktrasa på golvet. Det är då jag inser hur mycket jag älskar det jag gör. Ren passion, äkta kärlek. Att vakna en söndagmorgon och skutta ur sängen, cykla till gymmet i full fart med ett jätteleende, full av överskottsenergi som bara vill ut. Det är glädje för mig.

Men det har inte alltid varit så. Jag har varit skraj, känt mig ensam och uttittad, smygit längs väggarna in i gymmet och hoppas på att ingen skulle se mig. Första gångerna den där vintern 2005. När jag väl blev någorlunda bekväm på det gymmet, Svea träningscenter i Borlänge, flyttade jag till ny stad, till Stockholm, lilla jag skulle in i storstadens gym. Det tog tid innan jag hittade ett nytt "hem". När SATS öppnade i Älvsjö föll sig valet naturligt eftersom jag bodde i närheten. Det funkade helt okej under åren i Stockholm. Tillbaka i Dalarna och Borlänges gym igen. Vid den tidpunkten hade jag blivit alltmer bekväm i gymmiljön, eller rättare sagt gymmet hade blivit mitt andra hem. Tävlingsdrömmen hade vaknat till liv. Jag hade bestämt att en dag ska jag stå på scenen. Den där "en dag" inträffade förra sommaren. Drömmen förverkligades. Minns fortfarande tiden innan tävlingen, ganska exakt ett år sedan, vad jag gjorde, hur det kändes, när jag går längs gamla promenadvägar kan jag få Flashbacks med känslor och tankar. När jag lägger mig minns jag känslan hur jag frös (sov med tjocka sockor, långkalsonger och tröja), hur jag kände musklerna allt tydligare, hur ont det gjorde i rumpan i takt med att underhudsfettet försvann. Minns även mitt svajiga humör. Känslostormar. Den sjuka nervositeten som tilltog alltmer ju närmare tävlingsdatumet vi kom. Men mest minns jag det häftiga i hela resan, upptäcksresan med mig själv.

Det jag ville komma till med rubriken var att det är lätt att bli "hemmablind". Det är en naturlig del i mitt liv. Att gå till gymmet är lika naturligt som att borsta tänderna. Utvecklingen går inte lika snabbt längre. Då är det kanske inte lika lätt att se sina framsteg. Det gäller att testa nya vägar, ta sin träning till nya nivåer, periodisera, planera. Ibland tryter motivationen, ibland är bägaren sprängfylld. Senaste tiden har jag kört tillsammans med nya gymmare, både man och kvinna vid två tillfällen. Det känns lite märkligt att lilla jag har något att lära ut. Delar gärna med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Det ger en så mycket tillbaka. Det är inspirerande att se hur mycket vilja och glöd som finns där inne i dem. Hur de klarar mer än de tror. Otroligt häftigt om jag kan få dem att orka lite till, att fixa de där sista repetitionerna, att våga lägga på en extra viktplatta. Får en del trevliga komplimanger på gymmet och det känns ju nästan overkligt att jag kan inspirera någon. Ibland får man ta ett kliv ur sig själv och se sig ur ett objektivt perspektiv. Helt plötsligt slår det en, hur j-a grym jag faktiskt är. Fuck jantelagen! Osvensk, skrytsam kanske det. Men det bjuder jag på ikväll. Ni andra är lika grymma!! Det gäller bara att våga tro på sig, våga drömma, våga göra det man vill, göra det man älskar. Då mår man bra. Då blir man en bättre människa, bättre medmänniska.

Hold your horses...

När man gör allt rätt men resultatet blir det motsatta. Finns det något mer frustrerande. När kroppen vägrar samarbeta, beter sig som en trotsig tonåring, strejkar, går trögare än SJ´s tåg under vinterhalvåret. Första frågan som dök upp vid veckans formcheck igår morse: Vad gör jag för fel? Följdfrågor: Vad ska jag ändra på? Hur ska jag ändra på det? Öka/minska, höja/sänka, cardio/kost, fett/ kolhydrater, intervaller/lågintensiv cardio.... osv osv osv. 
Funderingarna hopar sig, orosmolnen likaså, tvivlet gnager, paniken kommer smygande. Då gäller det att hålla huvudet kallt. Hold your horses för Guds skull. Då är det en stor fördel att ha en kunnig och pålitlig coach. Jag kommer att få hjälp när jag kliver på den riktiga tävlingsdieten. Klaudia Larson, länk till hennes hemsida finns i högra kolumnen. Det här är bara en sorts "fördeff", eller smygdeff inför sommaren som jag har valt att kalla den, en förberedelse för att ha ett bättre utgångsläge inför hösten. Och för att jag ska kunna njuta i lugn och ro av mina semesterveckor i Alanya. Denna inkörningssträcka sköter jag allt på egen hand. Och det är på tok för tidigt att gripas av panik.

Vad betyder egentligen siffrorna på vågen? Det gäller att inte stirra sig blind på dessa, oavsett vad det står i displayen är det spegelbilden som ger den bästa bilden av verkligheten. Måtten på utvalda ställen är också en bra jämförelse. Vikt- och måttkurvorna ligger ungefär lika som vid förra dieten, d v s måtten är ungefär samma som senast jag vägde såhär. Självklart vore önskescenariot att måtten vore mindre, vilket i sin tur borde betyda att jag har en tightare kropp(midjemåttet vid naveln ligger ca 1 cm mindre än förra gången... alltid något, tjoho!!). Vad säger spegelbilden då? Jo jag kan ärligt säga att det är skillnad mellan dagsformen och när jag vägde samma vikt under förra dieten. Mer synliga markeringar redan, lite fastare, inte lika degig. Hur som helst blir det en spännande resa igen. Att sakta och säkert ta mig mot toppformen. Målbilden blir allt tydligare. Det roliga har just börjat!

Vad har jag gjort fel? Enligt vissa s k experter avstannar kroppens förbränning när vi pressar den för hårt, vid för lågt energiintag och hård träning. Chockstart kanske funkar en vecka eller två men sen strejkar kroppen. Andra s k experter hävdar att detta är en stor fet myt. Kroppen funkar enklare än vi tror. Enkel matematik, kalorier in, kalorier ut, underskott = viktnedgång. Vilken sida ska man tro på? Kan jag ha gått upp på för hög nivå för snabbt den här gången? Är det kroppens sätt att säga ifrån? Samtidigt känner jag mig inte alls sliten, jag har ju precis börjat det roliga. Det är annat när man har deffat typ 2-3 månader, muskler ömmar, leder knakar, det tär på både kropp och psyke. Istället ska jag kanske rannsaka mig själv och min träningsnivå... nu hör jag hur flera tänker "men lilla gumman du tränar ju sååå mycket". Men nu syftar jag inte på mängden träning, snarare på intensiteten. Att jag inte ligger kvar i någon bekvämlighetszon. När det gäller styrketräningen gör jag det definitivt INTE, där är det all in som gäller. Men cardion kanske jag kan höja ett snäpp.

Kosten sköter jag till punkt och pricka, nästan fanatiskt, slaviskt, står det minimajs är det minimajs och inte broccoli. Det har dock blivit mycket sötningsmedel under arbetsveckorna i form av Läkerol och Extra i alla dess former och smaker. När min kollega kom in på kontoret med en JÄTTEASK Läkerol seasalt (min favvosmak) häromveckan kände jag mig som ekorren i Ice Age när han ser det jättestora ekollonet, ni som har sett dessa filmer vet exakt vad jag menar. Sötningsmedel/sockerfria produkter ger ju inga stora kalorimängder MEN det kan binda vätska vilket självklart kan synas på vågen. Måste avgifta mig... och min kollega.

Nog om dessa funderingar. Nu ska vi ha en riktigt skön lördagskväll utan grubblerier. Ska kolla på Avatar och äta några bitar naturgodis som jag lyxar till med. Självklart tänker jag inte hoppa över mitt äggvitefluff med vanilj och hallon, idag med extra mycket kokos och färska bär. Mums!!! Först lite god mat, mager chorizo, vita bönor och tomatkross med chili och tacokrydda. Lördagsmiddag i min stil. Sen intar jag min favoritplats i soffan som jag har helt för mig själv, en fördel med singellivet.

Snabbmat

Snabbmat behöver inte betyda dålig mat, det behöver heller inte betyda kaloribomb. Likväl behöver dietmat inte betyda tråkig eller krånglig mat. Allt handlar om förutfattade meningar som vi förlitar oss på som blir vår verklighet. Men allt är inte skrivet i sten. Vi är förändringsbara. Steg ett är att vara förändringsbenägen därefter kan vi ändra synsätt, levnadsvanor eller uppfattningar om saker och ting.

Idag har jag kört "snabbmatsstilen" i köket. Lunchen blev en simpel tonfisksallad. Den bestod av cocktailtomater, paprika i olika färger, purjolök, grön sparris och en burk tonfisk såklart. Piffade upp den med en skvätt sweetchilisås och mangocurrykrydda. Det som tog längst tid var att koka upp sparrisen, ett par minuter eftersom sparris absolut inte ska koka för länge. 10 minuter och lunchen var klar. Okej... om man inte deffar kan man låta fantasin skena iväg, kanske har man ett kokt ägg i kylen, en halv avocado höjer salladen ett par nivåer, om man inte gillar "ren" eller "torr" mat är en klick keso perfekt som pricken över i:et, eller dressing på lättkesella/naturell yoghurt + sweetchili/mangochutney. Gillar man inte tonfisk väljer man en burk kräftstjärtar eller räkor istället, personligen gillar jag ICA:s sorter, Garant är inte lika goda. Nu på kvällskvisten bestod middagen av kassler och broccolimos, samma som ligger i matlådan tills imorgon. Broccolimos är så enkelt att man kokar upp broccoli i några minuter tillsammans med lite grönsaksbuljong, tar av den av plattan, låter svalna lite innan man börjar mixa. Jag brukar hälla över broccolin i en plastbunke för att slippa gå lös med stavmixern i kastrullen (spara dock lite vatten i kastrullen för att spä ut med), då svalnar den snabbare och jag slipper diverse brännskador. Sen är det bara att mixa på tills man uppnår önskad konsistens, på med örtsalt efter eget tycke och smak.

Annars är planering och förberedelser a och o när det gäller bra kosthållning. Kycklingfiléer kan tillagas i förväg, köttfärs kan också stekas i förväg, på så sätt finns alltid grunden färdig, d v s proteinkällan. Lax tar bara 15 minuter i ugn så den behöver man knappast förbereda, den sköter sig själv medan man fixar resten. Därefter är det bara att tillsätta kolhydrater efter önskemål. För min del betyder det mestadels grönsaker just nu. Annars kan man alltid ha ris färdigkokt i kylen eller liknande alternativ såsom mathavre/-vete eller bulgur. Eventuellt vill man piffa upp med någon sås och då funkar keso/lättkesella alldeles utmärkt som bas. Använd fantasin när det gäller kryddor och gå gärna på upptäcksfärd i matbutiken nästa gång du handlar, kanske hittar du något nytt och spännande i kryddhyllan. Kolla bara innehållsförteckningen så det inte innehåller för mycket socker (varningssignal om socker står högt upp i innehållsförteckningen).

Blir det inte tråkigt? Den frågan får jag ett antal gånger under pågående deff. Nej, jag anser inte att det blir tråkigt så länge jag får de resultat jag vill. Många vill gärna äta kakan men ändå ha den kvar. Vi alla vet dock att man måste välja. Det innebär ofta att man måste utesluta/uppoffra något för att nå ett mål. För mig är det ett steg mot mitt mål och utan uppoffringar blir inte målgången lika njutbar. Jag vill gå den långa vägen, inga kvickfix, inga mirakelmetoder, inga genvägar. Därför blir det inte tråkigt att äta strikt och kontrollerat, det ingår i planen, dessutom har jag den stora förmånen att gilla den här sortens mat. Blir man inte fixerad av mat? En annan fråga jag fick ganska nyligen. Nej, man kan bli det men allt sitter i hjärnan. Här gäller det att vara stark psykiskt. Hjärnspöken och diverse (mar-)drömmar om matorgier kommer smygande och på en sekund kan reptilhjärnan ta överhand (vilket kan leda till ett frosserianfall). En balansgång som för några individer kan vara svår att hantera medan andra inte alls har några problem. För mig är det lättare ju närmare målet jag kommer, t ex tävlingen, när jag ser målbilden allt tydligare. I det läget betyder mat enbart bränsle. Ska förtydliga att jag självklart njuter av min dietmat eftersom jag tycker det är gott med "ren" mat, men vill jag ha extra njutning deluxe får det bli efter avklarad deff. Så länge det är frivilligt är det inte ett dugg synd om mig, komihåg det.

Glad, kåt och tacksam

Jag reser mig igen, borstar av dammet och hoppar upp i sadeln, återtar kontrollen, visar att jag är kaptenen på denna flight. "Queen of my own life" som jag uttryckte mig häromveckan. En fras jag delvis snott från Erik Saades "Hearts in the air" där han sjunger "I don´t care what they say, just want them out of my way because I´m the King of my own life".

Har haft svängigt humör senaste veckorna. Varit vresig och snäsig mot mina nära och kära och ibland även mot helt oskyldiga människor. Det har varit en berg- och dalbana där jag i ena stunden varit i topp och nästa nere i backen. Vet så väl vad det beror på. Beror knappast på krossat hjärta, snarare på sårad stolthet. För med handen på hjärtat ville jag egentligen ha honom...? Samtidigt som vi var väldigt lika i många avseenden befann vi oss på olika våglängder i livet... Kanske var det tävlingsmänniskan inom mig som fick sig en käftsmäll. Hans sista sms, artigt och fint formulerat, men ändå satt orden som en rak höger mitt i nyllet. Har det sparat och läser det ibland... kommer att ha det kvar och läsa det med jämna mellanrum och jag väntar på den dagen då jag inte känner någonting. Min topp 3 lista på Spotify har senaste tiden sett ut såhär: "Best thing I never had" med Beyonce, "Someone like you" med Adele och "Somebody that I used to know" med Gotye. Dags att vända blad / byta låtval, gå framåt... eller bakåt till tiden innan jag ens visste vem han var.

Äntligen har våren kommit på allvar och istället för att få sommarpanik / ångest ska jag "bara vara". Inte känna mig tvungen att "njuta", "fånga dagen", "ta tillvara på livet". Lyckan kommer inte med tvång, den bara finns där när man minst anar det. Små saker för vissa är stora saker för andra människor. Allt är relativt och vad som gör just dig lycklig bestämmer du, eller rättare sagt det känner du. Efter mitt förra inlägg insåg jag att jag kan uppfattas som en bitterfitta därför säger jag nu detta: Ät glass om det gör dig lycklig, drick vin om det är livskvalité för dig, ligg i solstolen om du njuter av det. En grillad köttbit och ett glas rosé en ljummen sommarkväll är livskvalité för mig, att ligga under parasollet på stranden i Alanya och höra vågornas brus är ännu mer livskvalité för mig. Men till vardags är det andra saker som jag blir lycklig av, att se och känna resultat av hård träning och rätt kost, det är lycka för mig. För guds skull missunna inte varandra att vara lyckliga, tillvaron blir mycket trevligare om man börjar glädjas åt varandra istället. Så när jag kommer cyklande från gymmet en solig dag och du sitter där på uteserveringen med en kall öl känner jag förmodligen lika stor livsnjutning som du gör. Förhoppningsvis är jag på så bra humör att jag kan titta upp och dela med mig av ett sprudlande leende och hoppas på att mötas av samma tillbaka. Överens? ;-) När jag sedan kommer hem och öppnar en iskall Cola Zero är mitt liv fulländat och då behöver jag inga trista kommentarer om hur giftig lightläsk är (det vet jag redan för jag är inte helt dum i huvudet, men det handlar även om vilka mängder man sätter i sig, precis som med alkohol gör det inget så länge man har kontroll och dricker med måtta).

Men å andra sidan måste man vara så j-a lycklig jämt. En krönika i Expressen av Mia Skäringer spreds som en löpeld på Facebook igår. Tycka vad jag vill om henne som skådespelerska (liiite överskattad ibland) men det var mycket bra skrivet. Man kan inte vara glad hela tiden. Vissa dagar när jag kommer till jobbet är det bara att ta på sig "jobbkostymen" och se glad ut, vara artig mot kunderna. Kanske tror vissa kunder att "hon är alltid sååå glad". De känner inte mig privat. Jag kan krypa ihop som en igelkott och bara vilja isolera mig från omgivningen. För mig personligen är det ganska mycket svart eller vitt, medan andra människor kan "glida" genom livet med ett balanserat humör i något gråaktigt mellanskikt. Nä vem fasen orkar vara "glad, kåt och tacksam" hela tiden.

Slutligen något som gör mig glad, lycklig (på riktigt) och oerhört stolt är de modiga och snälla människor som vågar ge en komplimanger i gymmet. Tack från djupet av mitt hjärta! De värmer grymt mycket, speciellt i stunder då jag tvivlar på mig själv. Vill ge lika fina ord tillbaka till er alla som är där dag ut och dag in och kämpar. Ni är grymma!

Twice in a lifetime

Låt mig stolt få presentera mitt tävlingsteam 2013: Team Proteinbutiken! Är oerhört tacksam över att få representera dem i min tävlingssatsning. Höll på att skriva "kommande" tävlingssatsning men kom på att den är i full gång. Den har i stort sett varit igång från det ögonblick jag klev av scenen i juni förra året. När jag bestämde mig för revansch. "Once in a lifetime" blev istället "twice in a lifetime".

Team är klart, tävlingslicensen är betald och mitt namn står på SKKF´s hemsida. Ett litet steg för allmänheten, ett stort steg för mig, mot min dröm.

I övrigt rullar det mesta på. Tycker alltid att tiden går extra fort när vi närmar oss sommaren. Förra året var jag mitt uppe i slutspurten av tävlingsdeffen och levde i min lilla bubbla. I år skulle jag njuta av den här tiden men ändå känns det inte helt 100. Upplever en stress, förväntningar skruvas upp, det finns en vedertagen sanning hur man ska agera när sommarvärmen kommer. Folk börjar gå i shorts första dagen termometern passerar 15 grader, det äts glass, det dricks mer än vanligt, man ska hänga på uteserveringen så fort det blir en ljummen kväll. Jätteskoj, men jag blir lite stressad. För mig är det stor skillnad att vara här hemma i min vardag och att vara på semester. Mina semesterveckor i Turkiet lever jag upp, jag blommar som en liten vitsippa på våren, som har gömt sig under snön och väntat på vårsolens strålar... Så är det för mig att komma "hem" till Alanya. Här hemma är jag ett kontrollfreak, äckligt disciplinerad, det är så jag trivs att vara. Att öppet erkänna att man inte är någon festprisse är att utpeka sig själv som tråkig. Orättvist eftersom jag anser att man kan ha jäkligt roligt utan alkohol. Om andra vill dricka och hur mycket och ofta de vill dricka är helt upp till dem så länge jag slipper bli kallad tråkig.

Jag njuter av livet här och nu, på mitt sätt. En varm sommardag svalkar jag mig med en iskall Celsius innan jag ger mig ut på en cykeltur eller promenad. Jag äter enligt mitt kostschema som innehåller massor av god mat... Kyckling, lax, nötfärs, tonfisk, t o m kassler tillsammans med färgglada grönsaker. Mellanmål i form av ägg, makrill, kesella, keso, avocado och knäckebröd. Kvällsmålet är en stående favorit, äggvitefluffet, på helgerna piffar jag upp det med exempelvis bär/banan och kokos på toppen. Frukosten varieras mellan gröt + proteindrink och kesella + rostade frön. Jag kör enligt förra årets upplägg med "varannandagsprincipen". Varannan dag innebär mer fett och färre kolhydrater, varannan dag tvärtom, d v s mer kolhydrater och mindre fett. Fråga mig inte varför men det funkar bra för mig. Min kropp svarar bra på detta upplägg. Har provat massor av kostupplägg med samma innehåll dag efter dag men det blir tvärnit. Min kropp vänjer sig extremt fort. En orsak kan också vara att jag har lättare att hålla ett sånt upplägg tack vare variationen, jag tröttnar inte och på så sätt är det lättare att undvika småfusk.

Är nöjd med träningen trots lägre energiintag. Det är bara att göra sitt yttersta varje pass och acceptera läget. Varierar mellan tunga pass  där jag ligger mellan 6-8 reps per set och "lättare" pass där jag kan gå ända upp mot 15-20 reps per set. Ökar cardion stegvis varje vecka. Kallar det "smygdeff" inför sommaren.

Nu är det dags att inta soffan. Slötittar lite på Biggest looser innan jag flyttar mig till sängen. Imorgon är det freda... näe onsdag, men det känns som fredag. Kortis på jobbet till 13:00. Lovely!