Paradoxala känslor

Tiden rinner iväg. Tyvärr rinner inte fettet av mig i samma takt. Jag tillåter inte frustrationen att ta överhand men samtidigt måste jag förr eller senare öppna ögonen. Jag kommer att tvingas ta ett beslut, inte idag, inte imorgon, förmodligen inte denna vecka. "En vecka i taget-tänk". Siffrorna på vågen har minskat i ett behagligt tempo senaste veckorna vilket ger ett kvitto på att hårt arbete lönar sig. Men det är ändå spegelbilden som avgör, den visuella formen. Den är jag inte tillfreds med.

"Hjärnspöken" i all ära men detta är verkligheten. Jag visar inga dagsformsbilder här på bloggen, det är för att jag inte vill helt enkelt. Därför är det jättesvårt för er som läser detta att avgöra om jag sitter här och är självkritisk eller om det är så illa med formen. Jag är ärlig när jag säger att jag är långt ifrån en hyffsad tävlingsform. Det känns som en utopi.

Att tvingas flytta fram tävlingsdebut ytterligare en gång skulle självklart innebära ett tungt nederlag. Min stolthet och heder skulle få en rejäl smäll. "Vad var det vi sa- anhängarna" finns det gott om i vårt samhälle, både de som säger det rakt ut och de som snackar bakom ryggen, eller de som bara tänker det. Ändå lär jag fatta ett realistiskt beslut utifrån mina förutsättningar, utifrån MITT bästa. Att gå upp på en tävlingsscen i halvdan "Beach 2012-form" skulle knappast vara optimalt om man ser till stolthet och heder.

Men än är inte sista ordet sagt. Sista kortet är definitivt inte lagt. Har inte kastat in handduken.

Förra veckan var omtumlande och omkastande. Kundaktivitet som innebar kvällsjobb = 3 träningspass på morgonen före jobbet. Ordinary life as a Fitnesswannabe. På fredagen blev det en dagsutflykt till Sthlm. Träning på morgonen... check. Först ut till Vällingby och mina gamla hemkvarter, bodde där i en andrahandslägenhet sommaren 2000. Träffade Mia på Dansdesign som ska sy mina dräkter. Supertrevlig tjej... som dessutom sydde dräkterna åt en annan supertrevlig tjej, min teamkompis Emma som debuterade i Luciapokalen i december 2011. Mia hade massor av roliga saker hemma i sin ateljé: lösögonfransar, glittersmink, stenar, kristaller, allt möjligt som glittrar och glimrar! Trodde det skulle bli svårt att välja tyg till bikini nr 2 men så fort jag såg tyget i den blå nyansen så visste jag... det skulle jag ha. Så nu är det på G. Häftigt. Verkligt. Paradoxalt eftersom tävlingsformen känns avlägsen. Utopi men samtidigt verkligt... Hmmm.

Träffade coachen en snabbis på World Class Nybroplan, där jag börjar bli stammis. För den oinsatte kan det tyckas enkelt att stå på en scen och se glad ut. Men posering är så mycket mer än så. Från fötterna upp till huvudet, hälarna ihop och slutligen leendet ska sitta på plats. Lärorikt och nödvändigt för att framhäva sin fysik på bästa sätt. Små saker kan göra stor skillnad. Man får inte vara blyg inte. Enda lediga salen var upptagen av två manliga instruktörer som övade in danskoreografi. Eftersom tiden var ganska knapp var det bara att köra, av med kläderna och på med pumpsen. Ja ja, en dag ska man stå inför flera 100 pers.

I övrigt var det en jobbig Stockholmsresa där både vädergudar och SJ var emot mig. Jag hade dagens matlådor prydligt nerpackade i min påse. Skötte mig prickfritt. Men mitt psyke testades rejält i en djungel av kanelbulledoftande 7elevenbutiker. Att vädergudarna var på dåligt humör gjorde det ännu jobbigare. Snöyra, isande vindar och tvåsiffrigt minusgrader. Jag frös nästan ihjäl i snålblåsten. Två cafébesök blev nödvändiga för att slå ihjäl lite tid, en svart kopp kaffe på vardera ställe. Nybakta semlor, kladdkaka, cheesecake i all ära.... men det som lockade mig mest var de grova smörgåsarna med olika pålägg och grönsaker, eller den grillade foccacian med parmaskinka och mozarella. När jag kom till centralen för att äntligen bege mig hemåt fanns inget tåg inne vid perrongen. Började ana oråd. Och mycket riktigt det slutade med en timme försening. Hoppades på att kunna somna men jag satt obekvämt och det var stimmigt i vagnen, man undrar varför de väljer att resa med barn så sent på dygnet. Nåja, jag kom iaf hem välbehållen.

Några reflektioner:

* När jag "drev" omkring i Sthlm insåg jag vilken trygghet jag har här hemma. Jag kommer från ett kärleksfullt och tryggt hem och jag vet att min familj alltid finns där för mig. Det är inte alla som har den tryggheten. När jag kommer till såna insikter fylls jag av en obeskrivlig värme inombords. 

* Även om jag saknar Stockholmspulsen emellanåt så blir jag alltmer säker på att jag valde rätt när jag flyttade tillbaka till Dalarna. Överfulla pendeltåg, stopp i t-banan, överallt rusar folk omkring som yra höns. Vet mycket väl att det finns trevligare sidor av Stockholm. Storstaden är rolig som omväxling men max ett par dagar. Det är här uppe jag trivs, i mitt fjällhöga Nord.

* Sköter kost och träning med äcklig disciplin. Det är fortfarande lika roligt och inspirerande att kämpa mot toppformen. För oavsett tävlingsform eller inte ska jag komma i mitt livs form. Det är för tidigt att ge upp!!!