Vaknar upp till ljudet av regnet som slår mot plåttaket istället för det glada fågelkvitter som jag blivit bortskämd med. Däremot håller fiskmåsarna igång med sitt skränande, en vanlig morgon i mitt kvarter. Tittar på klockan och inser att jag har åtminstone en timme kvar att sova tills det är "tillåtet" att kliva upp en söndagmorgon. Trots fiskmåsarnas oväsen somnar jag om utan svårigheter. Ca en timme senare mobiltelefonens larm ljuder, äntligen! Studsar upp som ett barn på julafton men jag har inga hårda julklappar under julgranen som väntar på mig. Däremot har jag en kaffebryggare som ska laddas. Har ju även en Bosch Tassimo men på helgerna brukar jag använda vanliga bryggaren. Tror att det är känslan, ljudet och doften som gör det så magiskt. Medan kaffebryggaren arbetar snoozar jag 5-10 minuter som ren helglyx. Doften av nybryggt kaffe når in i sovrummet. Återigen studsar jag upp lika lätt, lika ivrigt. Innan jag får slå mig till ro och inta dagens första varma kaffekopp ska det vägas, in i badrummet och upp på vågen. Noterar siffrorna lite slarvigt i almanackan. Drar på mig träningskostymen. Sen är det jag och mitt kaffe, en stund vid köksbordet, några minuter för reflektion, dagens planer, tankar. Tittar på regnet som vräker ner och inser att det kommer att bli en blöt cykeltur till gymmet. En mugg kaffe och ett glas vatten är obligatoriskt på morgonkvisten. Precis som min magiska röda kapsel med fettförbränningsprodukten med det coola namnet "Go Hard". Efter ett antal dagar/veckor/månader/år med rutiner går det mesta på autopilot. Laddar min rosa Smartshake med olika pulver, BCAA och EAA, till skillnad från "vanligt" proteinpulver är detta rena aminosyror. Protein är uppbyggt av aminosyror så detta går snabbare ut i musklerna kan man säga. Dessutom smakar de gott och är inte lika mjölkiga som vanliga proteindrinkar kan vara, smakar mer som läskande saft.
Träningsväskan står redo i hallen. Regnet öser ner fortfarande. Gud vet när det kommer att sluta, ingen idé att vänta längre. Upp på cykeln och iväg genom stan som fortfarande sover. Lite ölburkar längs vägen från nattens partaj. Regnet lyckas nästan tränga sig igenom mina regnkläder, det bokstavligen rinner av mig när jag kliver in på gymmet. Först på plan även denna söndag. En mäktig känsla, helig, nästintill religiös att ha denna lekplats för sig själv. Veckans höjdpunkt. Passet där jag kan experimentera hur jag vill utan publik, testa nya övningar, öka vikter o s v. Denna söndag stod det knäböj högst upp på planeringen. Ökade vikt, klarade 5 st. Tog av vikt igen och körde några bonusset med extra långsamma böj, stopp i nedre läget för att slutligen explodera upp. Magiskt. Sen var det mjölksyra och högreps resten av passet. Benspark, smala benpress, enbenspressar, vader både stående och sittande pressar i superset med fällkniven för mage. Avslutade med intervaller på cykel. Därefter trampade jag hemåt utan regn men blöt av svett... till en efterlängtad frukost.
Passade på att lägga ut en bild på Facebook med min valkiga handflata. Troféer från alla ryggpass utan handskar. Såriga händer, ben som skakar, muskler som skriker av träningsvärk... ni kanske tror att träningen är ett sätt att plåga mig. Men det är inget krig mot min kropp, det är däremot en kamp tillsammans med min kropp där vi strävar mot samma mål. Jag utmanar mig själv både fysiskt och psykiskt och älskar att testa gränser. Oavsett om det är maxvikt i benpressen eller intervaller i mördarbacke som gäller. Det är inget straff för att jag ogillar den kropp jag har, det är av ren kärlek för att jag älskar min kropp. 100% kärlek helt enkelt.
Hur går träningen då? En fråga jag får ibland från omgivningen. Om man ska tro Facebook är det mest guld och gröna skogar och lite träningsvärk. Men som alla vet visar Facebook inte hela sanningen. Senaste månaderna har jag dragits med en besvärlig axel/nacke vilket gång på gång har resulterat i grym huvudvärk (som migränanfall där det flimrar för ögonen och halva ansiktet blir förlamat), inträffade när som helst under ett träningspass oavsett muskelgrupp jag körde. Första gången gick jag till kiropraktor vilket bara höll drygt en vecka innan det var dags igen. Gången därpå var jag till en annan kille som jobbar som naprapat (vad nu skillnaden är). Skillnaden i själva behandlingen var att den senare gick in mer på triggerpunkter och gav djup massage också, alltså mer än det vanliga knäckandet. Hur som helst är det okej just nu... ta i trä som man brukar säga. Har blivit bortskämd att slippa efterhängsna skador och krämpor. Att inte kunna ge 100% är frustrerande. Har dock kunnat träna hela tiden men vissa pass har blivit halvdana. Känner mig besviken och samtidigt otacksam. Här rasar min värld samman för en fysisk åkomma som går att åtgärda medan det finns betydligt grymmare sjukdomar och livsöden. Det gäller att sätta det i perspektiv och inte gräva ner sig för bagateller. Kärleken till träningen får mig att kämpa vidare och just nu känns det bra igen, har hittat tillbaka till det älskade flowet.
Någon mirakelmetod hur jag gör finns inte... Det gäller att hitta det just du tycker är roligt. Löjligt enkelt svar. Kanske sätta upp ett mål, eller inte, det beror på vad du behöver för morot. Jag går in på gymmet en solig sommardag för att jag älskar att styrketräna och att jag har ett mål värt att kämpa för. Samma sak om regnet öser ner, jag måste ta mig till gymmet även om jag är som en blöt katt när jag kommer fram. Varje pass uppfyller ett syfte. Därför funkar det inte att kasta om hur som helst i upplägget. Det är samma sak oavsett sport man sysslar med. En skidåkare som avstår från sitt teknikpass pga snöväder och springer på löpbandet istället får visserligen konditionsträningen men blir troligen inte bättre skidåkare. Gymmet är min verkstad för att uppnå min tävlingsform. Är det "bara" en fråga om bättre hälsa, ork, tappa x antal kg och allmänt välmående då funkar i stort vilken träning som helst bara man tycker det är roligt. Jag tycker att styrketräning är bland det roligaste som finns, oftast men inte jämt, däremot tar jag mig samman och missar sällan ett pass pga dålig motivation/lathet. Varje pass är ett steg närmare målet. Även om målet är slutdestinationen är resan dit den stora upplevelsen, den stora upptäcksresan, en lärorik lektion i hur kropp och knopp funkar. Slutligen känslan av tillfredställelse när man har nått ända fram. Obeskrivlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar