Back in the saddle… endorfinkicken som kom av sig

Vaknade med skräckblandad förtjusning, skulle börja denna vecka med en löprunda, eller åtminstone en runda som kunde kallas morgonjoggingtempo. Skräcken kom nog mest pga den skräckinjagande coachen som ständigt följer mig i träningen, d v s jag själv! Jag försöker vara den lyhörda coachen, den inspirerande och motiverande, men ibland förvandlas jag till diktatorn. Sluta gnäll, kööör!

Nåväl, gav mig iväg… utan broddar. Vilken klantig idiot, jag som vanligtvis har broddar från första frosten fram till 1:a maj. Hann typ runt hörnet och vid övergångsstället hände det… var nästan över vägen när jag föll pladask mot trottoarkanten. En liten vurpa bara tänkte jag och reste mig, svor en ramsa om mig själv och broddarna som låg hemma. Aj aj aj, det var värre än jag trodde insåg jag när jag var tvungen att stödja mig mot staketet. Här hade jag ett antal olika valmöjligheter i huvudet… Fortsätta utan broddar och ta det väldigt lugnt, skulle jag ens kunna jogga vidare eller skulle det bli en promenad i pensionärstempo istället. Alternativ 2 var att återvända hem och ta på broddarna och fortsätta jakten på endorfinkicken jag längtade efter. Det fanns ett tredje alternativ som egentligen aldrig var aktuellt, att gå hem och dra täcket över huvudet eller svepa en extra kaffekopp som tröst. Jag valde nr 2. Back in the saddle again. Däremot hoppade jag över intervallerna och det fick bli 25 minuter i bra tempo. Kändes okej.

Vid dessa ögonblick inser jag hur små saker kan förändra planer och drömmar på några sekunder. Det finns värre saker att drabbas av än benbrott, stukningar och dylikt men det får en att tänka till. Att vakna upp och återigen inse hur mycket man har att vara tacksam för. Varje minut träning jag kan genomföra är så värdefull och det är tack vara min underbara kropp (och lite mental styrka) som jag kan genomföra den. Den här insikten blir starkare med åren, kanske har det med åldern att göra att man inser hur fort tiden går. Annat var det när man var ung och odödlig.

För mig är träning oerhört viktigt. Ett uppåttjack, en glädjekälla, smärtstillare. Det flyter på bra just nu speciellt med just träningen. Kosten är godkänd men det finns justeringar att göra. Det är längesen jag skrev här på bloggen, det har passerat många tankar och funderingar i min lilla skalle, som jag varken vill eller orkar skriva ner här. Målet kvarstår… Luciapokalen 2013… hjälp det är ju i år. J Största tvivlet är om jag hinner bygga tillräckligt. Hur mycket är tillräckligt då? Tillräckligt för att åstadkomma en synlig förbättring sen debuttävlingen. En annan tanke är att fortsätta träna hårt, äta bra och sikta på en bra beachform till sommaren, därefter ta tag i byggandet på allvar igen och sikta på tävling 2014. Men det känns för långt bort. Bygga muskler utan att lägga på onödigt fett, det går men det kräver tid, vilja och en stor mängd tålamod. Det får inte bli för mycket mumintroll lookalike. Det har gått för mycket åt det hållet senaste tiden. Dags att ändra kurs på detta skepp, styra upp situationen. Trist att behöva gömma mig i vassen hela sommaren och sen inse att jag ändå saknar muskelmassa för att tävla.

Att träningen känns bra kan dels bero på att jag gör framsteg samt att jag har varierat träningen på sistone. Kört en del X-fit (en enklare typ av crossfit) och core bl a. Surfar med på träningsvågen som har drabbat stan. Det har nämligen öppnat en ny anläggning i min lilla hemstad, samma kedja som jag redan är med i så det var bara att byta stad. Det har varit en del debatt i media angående träningshets. Kan tycka att det är upp till var och en om man vill träna eller inte och om man vill dela med sig på diverse sociala medier, typ Facebook. Den här damen, Rebecka heter hon, får tycka vad hon vill för vi som verkligen älskar träning bryr oss inte, vi kommer alltid att fortsätta träna. Blir bara pinsamt när träningsentusiasterna från sitt håll börjar med pajkastning om Rebeckas kroppsform osv. Hon vet säkert innerst inne att hon har några kg för mycket. Sen om hon trivs med det… fine, inte mig emot. Frågan är väl om hon egentligen trivs med det eftersom hon känner sig sååå stressad av träningshetsen. Trivs man med sig själv behöver man inte bry sig så mycket i andra, lägg den energin på sig själv istället. Självklart gillar inte alla att träna lika självklart som att jag inte gillar frimärkssamling för att ta ett exempel. Kanske gillar man en typ av träning men inte en annan. Jag ogillar bollsporter men älskar att styrketräna.

Här i stan råder iaf en träningshets just nu, i positiv bemärkelse. Det är grymt kul att se alla som har börjat ”sina nya liv” och en del verkar faktiskt hålla i. en del överträffar sig själva. En del kommer säkerligen att droppa av allteftersom våren kommer men om så bara 10% av alla som har börjat fortsätter är det ett steg åt rätt håll. Så kul! Och inspirerande för en gammal gymråtta som jag.

Vad ni än gör, sluta aldrig att träna!