Okej, kanske överdriver om jag kallar mig en gammal "gymräv" efter endast 8 år seriös styrketräning. Men visst kan det kännas som man kör fast ibland? Som man kör i gamla hjulspår. Samtidigt är det just det vardagliga gnetet som ger resultat på sikt. För mig känns det så naturligt att göra entré i gymmet och inta favoritplatsen på bänken framför speglarna eller i benpressen eller i smithen. Känslan när man greppar hantlarna eller när man lastar på viktplattorna på stången. I samma ögonblick man bestämmer sig för att orka lite mer just idag, när man bestämmer sig för att bli starkare, bättre, snyggare, hårdare. När man uppnår sitt egna "hallelujamoment". Som i söndags morse när jag var helt ensam på gymmet och körde benpress i smith där jag ligger på golvet och pressar upp stången med fötterna. Det var andra setet och jag hade ökat vikterna något. Började med 10 st, orkade minsann några till, nådde 15 st, fortsatte mata på men det blev tyngre... samtidigt ville jag inte sluta, la händerna på låren och kände hur musklerna arbetade, kände mig vältränad och stark... frustande fixade jag den 18:e, 2 till fixar jag, bestämde mig att det skulle gå och det gjorde det, 20:e fick jag upp med ren vilja. Därefter låg jag som en disktrasa på golvet. Det är då jag inser hur mycket jag älskar det jag gör. Ren passion, äkta kärlek. Att vakna en söndagmorgon och skutta ur sängen, cykla till gymmet i full fart med ett jätteleende, full av överskottsenergi som bara vill ut. Det är glädje för mig.
Men det har inte alltid varit så. Jag har varit skraj, känt mig ensam och uttittad, smygit längs väggarna in i gymmet och hoppas på att ingen skulle se mig. Första gångerna den där vintern 2005. När jag väl blev någorlunda bekväm på det gymmet, Svea träningscenter i Borlänge, flyttade jag till ny stad, till Stockholm, lilla jag skulle in i storstadens gym. Det tog tid innan jag hittade ett nytt "hem". När SATS öppnade i Älvsjö föll sig valet naturligt eftersom jag bodde i närheten. Det funkade helt okej under åren i Stockholm. Tillbaka i Dalarna och Borlänges gym igen. Vid den tidpunkten hade jag blivit alltmer bekväm i gymmiljön, eller rättare sagt gymmet hade blivit mitt andra hem. Tävlingsdrömmen hade vaknat till liv. Jag hade bestämt att en dag ska jag stå på scenen. Den där "en dag" inträffade förra sommaren. Drömmen förverkligades. Minns fortfarande tiden innan tävlingen, ganska exakt ett år sedan, vad jag gjorde, hur det kändes, när jag går längs gamla promenadvägar kan jag få Flashbacks med känslor och tankar. När jag lägger mig minns jag känslan hur jag frös (sov med tjocka sockor, långkalsonger och tröja), hur jag kände musklerna allt tydligare, hur ont det gjorde i rumpan i takt med att underhudsfettet försvann. Minns även mitt svajiga humör. Känslostormar. Den sjuka nervositeten som tilltog alltmer ju närmare tävlingsdatumet vi kom. Men mest minns jag det häftiga i hela resan, upptäcksresan med mig själv.
Det jag ville komma till med rubriken var att det är lätt att bli "hemmablind". Det är en naturlig del i mitt liv. Att gå till gymmet är lika naturligt som att borsta tänderna. Utvecklingen går inte lika snabbt längre. Då är det kanske inte lika lätt att se sina framsteg. Det gäller att testa nya vägar, ta sin träning till nya nivåer, periodisera, planera. Ibland tryter motivationen, ibland är bägaren sprängfylld. Senaste tiden har jag kört tillsammans med nya gymmare, både man och kvinna vid två tillfällen. Det känns lite märkligt att lilla jag har något att lära ut. Delar gärna med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Det ger en så mycket tillbaka. Det är inspirerande att se hur mycket vilja och glöd som finns där inne i dem. Hur de klarar mer än de tror. Otroligt häftigt om jag kan få dem att orka lite till, att fixa de där sista repetitionerna, att våga lägga på en extra viktplatta. Får en del trevliga komplimanger på gymmet och det känns ju nästan overkligt att jag kan inspirera någon. Ibland får man ta ett kliv ur sig själv och se sig ur ett objektivt perspektiv. Helt plötsligt slår det en, hur j-a grym jag faktiskt är. Fuck jantelagen! Osvensk, skrytsam kanske det. Men det bjuder jag på ikväll. Ni andra är lika grymma!! Det gäller bara att våga tro på sig, våga drömma, våga göra det man vill, göra det man älskar. Då mår man bra. Då blir man en bättre människa, bättre medmänniska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar