Har börjat hitta tillbaka till spåret jag var inne på. Känslan börjar komma tillbaka. Känslan som är svår att beskriva för den ofrälsta. Känslan inombords när jag kliver in i gymmet. Vissa dagar finns den där redan när jag vaknar tidigt på morgonen, andra dagar kommer den under förberedelserna, när jag blandar företräningsdrinken, packar träningsväskan, väljer skor till passet... små saker som ibland görs slentrianmässigt men ibland betyder så oerhört mycket. Förra veckan fick jag en lindrigare förkylning/allergi som påverkade mig negativt. Samtidigt sänkte jag energiintaget, då främst i form av kolhydrater, och höjde mängden cardio. Dessa faktorer gjorde att jag kände mig orkeslös och jag fick nästan ont i kroppen. Jag är bortskämd senaste tiden med att alltid känna mig pigg och fräsch på passen, men under diet är det bara att släppa det kravet. Då gäller det att ta sig till gymmet, göra sitt yttersta med den lilla energimängd som finns. På med autopiloten. Nu är jag back in business. Heading for the stage. Har en helvetes träningsvärk i ben och bröst, mest i benen för jag suckar och stönar vid minsta ansträngning. Men Mr Träningsvärk är mer än välkommen tillbaka.
Vad som än händer finns alltid hantlarna, viktplattorna och stängerna kvar som trogna vänner. Det kallar jag äkta kärlek. i övrigt har senaste veckorna varit "röriga", lite omtumlande, mycket känslor, mycket upp och ner... vilket i slutändan har resulterat i mest NER. Ner som en pannkaka. För några månader funderade jag på om jag någonsin skulle känna starkare för någon person igen, ägna timmar åt att analysera hur han tänker / känner, känna pirret när jag läser sms från honom, vänta på ett tecken... denna överjävliga väntan. Svaret är iaf JA, för så har jag upplevt senaste veckan. Det som svider mest är att jag aldrig fick en riktig chans att visa vem jag verkligen är, det finns så mycket mer inom mig. Jag är bortdribblad, uppfintad på läktaren... igen. Frustrerande. Och som den känslomänniska jag är beter jag mig som en övergiven tonårstjej som blivit dumpad av första riktiga kärleken, trots att vi knappt hann träffas, men det kändes så rätt. Första gången våra blickar möttes den där morgonen, magic. Bara att inse känslor gör ont. Sådär... nu blir jag inte mer privat.
En rolig sak är iaf mitt Stockholmsbesök förra helgen. Okej det rörde också om i mitt strukturerade liv men det var värt det. Träffade en gammal barndomsvän och andra goda vänner. Lördagen blev en härlig heldag på stan med lunch ute i solen på en uteservering, shopping såklart och en obligatorisk fika, hem till hotellet ett par timmar innan jag åkte hem till min kompis lägenhet strax söder om stan där vi började kvällen med ett glas rött. Därefter drog gänget in till Söder och vår favoritrestaurang, självklart blev det deras hamburgare och en kall öl. Vi hann med ett par krogar till längs Götgatan innan vi tyckte att det var dags att bege sig hemåt. Vaknade med tungt huvud dagen efter, hotellfrukosten som var fantastisk på lördagsmorgonen smakade inte lika bra. Bodde iaf på ett jättefint hotell, Rica Talk i Älvsjö, rummet låg på våning 10 och jag hade utsikt mot Globenhållet. Anledningen till att jag valde ett hotell utanför stan var att jag har bott i området. På lördagens morgonpromenad gick jag längs gamla promenadvägar (passerade bl a mitt gamla hemmagym SATS Älvsjö) och hamnade till sist på "min gata". Nostalgi. Hur som helst... Ett par dagars brejk från småstadslivet var precis vad jag behövde. Kanske gör jag snart om det igen, men då packar jag mer träningskläder. Längtar efter ett besök på Delta Gym. Fylla inspirationstanken.
Jag var tillbaka i vardagen med positiv energi... som sagt... på gymmet ligger hantlarna och bara väntar på att lyftas, smithen står där redo att knäböjas och bänkpressas i. Kärlek. Kanske inte den mest ömsinta kärlek, mer en skoningslös variant. De får mig att pressa mig själv, att överträffa tron på mig själv, att spränga gränser. Det är lycka. Och en sorts kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar