Missbruk eller bara svårt att tacka nej

Nu ska jag återkoppla till mitt förra inlägg angående karaktär. Jag skulle knappast påstå att jag är född med stark karaktär. Kanske inte disciplin heller. Redan som barn och ungdom var jag aktiv inom olika sporter och jag gick verkligen in för det jag höll på med oavsett om det var konståkning, ridning eller dans. Men intressen växlar med åren. Jag har haft perioder i mitt liv då jag har skitit i allt vad träning heter. Det fanns en tid innan jag började intressera mig för kost och dess betydelse, vikten av att äta rätt. Då var det mer fokus på alkohol och skräpmat. Jag skulle vilja säga att jag har arbetat fram en stark karaktär och disciplin. För att lyckas i fitnessvärlden krävs en nästintill övermänsklig disciplin. Jag säger därmed inte att jag har nått dit än, jag har långt kvar, jag har säkerligen många prövningar kvar. Att äta kakan och ha den kvar. Har ni testat det? Ganska svårt va? Därmed måste man göra ett val. Så enkelt är det.

För att återgå till mitt förflutna som numer, tack och lov, tillhör historien. Jag kommer att öppna mig nu som en bok. Jag har svårt med det där "lagom". Det är därför jag har varit stenhård med glögg och pepparkakor (förutom en lördag nu i dec då jag tog 4 st pepparkakor, en liten bit ädelost och en halv glöggmugg). Börjar jag vet jag inte var jag slutar. Det är detsamma om det gäller sötsaker, mackor, drickbart. En gång i tiden var jag en partypuma... Jag levde som ett partydjur. Det fanns ingen tanke på framtiden utan bara här och nu. Varje helg, fredag och lördag, var det krogen som gällde. Samma ställe, stammishaket. Jag var totalt nere, kanske på gränsen till besatt, av DJ:n. Han var säkerligen 10 år äldre och dessutom gift. Så fel. Men då fanns ingen tanke på sånt. Då var hela livet bara ett stort paaaarty. Det var urringat, glittrigt och guldigt som gällde. Lösnaglar, smink och höga klackar... (låter ju nästan som Body Fitness eller hur?)

Vissa kvällar lyckades man pricka in den där perfekta fyllan. Man hade roligt, man skrattade, tjoade, sjöng, dansade på scenen, var medelpunkten. Men andra kvällar kunde det bli några Tequila för mycket. Då var jag inte den trevligaste varelsen på jorden. Att mina kompisar stod ut var ett under. Ibland gjorde de inte det. Jag ska inte klandra dem för det. Det märkvärdiga är att de kom tillbaka, att de stod kvar vid min sida, och att vi än idag är vänner även om vi träffas mer sällan nu för tiden, och festerna har blivit betydligt lugnare.

Avslutningvis vill jag säga att jag inte alltid har haft den starkaste karaktären. Att jag har haft svårt att hålla mig inom gränserna. Allt eller inget. Men jag har mognat. Jag har insett konsekvenserna av mitt beteende. Det gjorde jag inte då. Jag känner mig själv bättre och vet på ett ungefär var gränsen går. Men varje gång jag går ut finns en liten risk att jag ska passera den. Därför tar jag det lugnt. Det blir inte många utekvällar längre. Främst för att det inte är roligt längre. Bra uteställen växer inte på träd här uppe i glesbygden, speciellt inte när man har kommit upp i min ålder. Vanligtvis tycker jag att "lagom" är ett tråkigt ord men ibland är det jäkligt bra att det finns. Något att försöka tänka på nu i juletider. Mitt i all hysteri och frosseri. Ät lagom så mår man desto bättre både i kropp och själ. Njut av julen tillsammans med nära och kära. Här och nu.