Som en nunna mitt i ett helt harem av heta flirtiga singelkillar, så känns det emellanåt. Celibat var ordet. För mig handlar det avhållssamhet från julens godsaker. Se och lukta men inte röra. Det har gått bra, riktigt bra, såhär långt. Jag njuter av lukten av varm glögg som slår emot mig, pepparkakor, lussebullar. Medan kollegorna hugger in njuter jag av mitt substitut, keso med pepparkakskrydda och Funlight med äpple och päronsmak. Jag är så glad att jag jobbar på litet kontor med förstående kollegor. Jag behöver aldrig känna mig dum för att jag tackar nej till fikabröd. De vet hur det ligger till. Tack vare det slipper jag också dessa ständiga kommentarer om hur duktig man är. Och kommentarer om att man ger dem dåligt samvete. När man nästan tvingas ta en kaka för att de andra ska kunna äta med gott samvete. Mina kollegor vet att jag har andra mål än dem. Jag hoppar inte över fikabröd för att visa mig duktig, jag gör det för att en dag uppfylla min dröm.
Vi har en skön jargong och skojar ganska friskt med varandra. Det kan jag köpa, att man skojar med mig, men inte när folk ska skylla sitt dåliga samvete på mig. Så fort jag råkar nämna att jag känner mig lite hängig är chefens råd att äta en pizza. Tunnbrödsrulle funkar också. "För lite pizza och öl" brukar jag få höra. Jag skojar tillbaka. När jag är ute och springer intervaller ligger de fortfarande i sina varma sängar. De tackar inte nej när det bjuds på bullar till fikat. De förstår sig inte alltid på mig. Men de respekterar mig. De vet varför jag lever såhär, de känner till mina mål. Jag förstår inte alltid deras val heller men huvudsaken är respekt.
Varken karaktär eller disciplin är medfödda egenskaper. Jag är ingen übermänniska som tycker att det är superkul att inte få provsmaka julgodiset man ska göra. Men det ingår i planen om jag ska ta mig dit jag vill. Är det värt det? Ja. För varje gång jag avstår från att ta den där pepparkakan kan jag välja att se det som en uppoffring eller som ett steg närmare mitt mål. Det lättaste att avstå ifrån är trots allt just pepparkakor och lussebullar eftersom de inte fyller någon speciell funktion mer än sött och gott. Däremot är det jobbigare med det hemgjorda julgodiset och all denna mat. Rödbetssallad och julskinka på en skiva vörtbröd, alla sorters sill, lax, ägghalvor, nubben till maten. Okej, nubben är inte supergod men den hör ju till julen. Uppoffring? Ja kanske. Men siktar man högt krävs vissa uppoffringar. I ärlighetens namn tycker jag att det ingår. Man ska vara beredd att betala ett visst pris för att nå sina mål. Känslan när de väl är uppnådda blir desto häftigare. Så upplever iaf jag det. Tur i oturen är att julafton ligger på en lördag. Därmed infaller den när det är "fridag" eller "höjardag" för mig. Därför ska jag ta mig an den stora utmaningen att äta "lagom". Att inte äta tills man är spymätt och man får pressa ner sista prinskorvssnutten. Det underlättar att julen ligger illa till, att slippa extra helgdagar mitt i veckan när jag deffar, jag har lättare att hålla mina rutiner när det rullar på som vanligt. Tråkigt för er andra men bra för mig.
Hittills har jag varit äckligt disciplinerad under hela december. Det kan göra mig lite bitter när jag vänder den sidan till. Jag har med handen på hjärtat följt planen och ändå går det så långsamt. Inga avvikelser, inga chokladorgier. Men nu ska jag vända andra sidan till och se positivt. Inte ta på den där tråkiga "skita i allt" mössan, hämta pallen och klättra upp och ta ner Alladinasken som ligger högst upp i köksskåpet. Nej, jag vet att det inte blir bättre. Min formkurva lär ju knappast påverkas positivt. Jag ska fortsätta såhär så kommer resultaten tids nog.
Något kul: Jag är ledig imorgon. Som grädde på moset gick jag tidigare idag så jag har hunnit städa, tvätta och göra klart allt tråkigt. Därför kommer jag att sova lite längre än vanligt imorgon och sedan besöka gymmet på förmiddagen. Därefter ska jag göra julgodis utav bara h-vete. ska leka Leila i köket. Tjoho!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar