I fredags lyckades jag med bedriften att glömma samtliga biljetter hemma, såväl bussbiljetten för resan till Gbg som tågbiljetten för hemresan, dessutom biljetten till Luciapokalen. Jag var 100% säker att de var med i handväskan. Jag hade nämligen lagt fram en fin hög med alla viktiga papper som skulle med, det visade sig vara kartor, vägbeskrivning till hotellet, spårvagnskarta och mat- och träningschemat såklart. Tur i oturen hade vi åkt i väldigt god tid. Pappa skulle skjutsa mig till bussen som går från grannkommunen 2,5 mil bort. Vi hann bara några km utanför stan innan jag upptäckte det fasansfulla misstaget. Grejen är att det är mitträcken och svårt att bara göra en U-sväng, fick tåligt vänta till nästa avfart. Jag var mest arg på mig själv. Jag censurerar mig själv där för det vara inga fina ord. Tack och lov hann jag med bussen ändå.
Häromdan efter träningen var det dags igen... kom hem med bussen till stan. Upptäckte att vantarna var borta. Okej ett par vantar överlever jag utan, jag har fler par hemma kan man lugnt påstå. Men när jag kände i samma ficka som vantarna hade legat i var den helt tom, där hade nycklarna också legat tidigare. Kände panikartat i varje jackficka. FAAAN de var borta. Återigen *censur*. Lyckligtvis som en ängel gud hade sänt kom pappa åkande i bilen. Stoppa honom och sen iväg efter bussen. Den måste ju rimligtvis stanna någonstans längs vägen... men icke, den körde som en galning. Pappa tyckte att jag skulle lugna ner mig och leta igenom ryggsäcken ordentligt. Ringde träningsanläggningen för att dubbelkolla att de inte hade ramlat ur där, men nej. Då måste de ha ramlat ur på bussen. Vi hade oturen att hamna bakom en söndagsåkare inne på småvägarna så vi tappade bussen ur sikte. Precis när jag var på väg att ge upp tittade jag igenom ryggsäcken igen. Där i ett fack jag ALDRIG använder låg den satans nyckeln. Min pappa är nog en av de snällaste människor man kan hitta, han sa ingenting speciellt, inget "vad var det jag sa", inget "klantarsel". Men det var just det sistnämnda jag var.
Jag som vanligtvis har 100% koll på nycklar, mobil, plånbok, biljetter osv känner inte riktigt igen mig själv just nu. Som jag uttryckte mig häromdan: "Jag skulle behöva en time out från mig själv". Begära skiljsmässa kanske???
Ha-ha-ha... jag blev också lite " skum" efter några veckor... visst bwrättade jag om att hag också tappat mina nycklor? Fast det visade sig att jag hade lagt dem på en bänk på jobbet...;) fast jag tappade en kär bok som jag verkligen inte har en aning om var tok vägen; den gick till historien för att säga så!! Borta väck!
SvaraRadera