Dietvecka 2 har varit väldigt mycket delade känslor. Försöker se bortom de negativa tankar som dyker upp. Se det ljusa, det positiva. Det positiva är helt klart i överläge när det gäller hur mitt liv ser ut men tyvärr är den negativa sidan jävligt envis. Vågen visade bara -0,4 denna vecka. Slår bort oron som kommer som ett täcke över mig. Den kväver mig om jag väljer att lyssna på den. Ser det som en naturlig utveckling, stort ras vecka 1, långsammare vecka 2. Väljer att se det ur ett annat perspektiv... totalt -1,8 på 2 veckor, alltså -0,9 per vecka. Positivt tänkande!
Träningen
Träningsmässigt började veckan med 60 minuter härlig cykling i måndags. Tyvärr blev styrkepassen både måndag och tisdag delvis omkastade p g a allt folk i gymmet. Jag lät mig påverkas för mycket av utomstående faktorer vilket gjorde att passen inte blev helt lyckade. Kände mig irriterad på folk omkring mig, folk som envisades med att sno hantlarna framför ögonen på mig o s v. Orken och energin fanns där men jag slösade den på att vara arg på allt och alla. Så dumt! Jag ville inget hellre att träna men med tanke på mitt humör borde jag ha låst in mig, var en fara för omgivningen. Veckan fortsatte dock i rätt riktning... uppåt! Såg ljuset i tunneln. Efter onsdagens utflykt till Stockholm har det bara blivit bättre. Har genomfört samtliga pass med större beslutsamhet än någonsin. Under morgonpromenaden häromdan la jag in 4 st backintervaller bara för att det såg så kul ut. Härlig musik i öronen som "lyfte mig" uppför backen. underbar känsla av att vara oövervinnerlig. Unstopable. Toppade det idag med 45 minuters intervaller i form av spinning tills jag var blöt av svett. Därefter axlar och armar i gymmet. Några bonusset för varje muskelgrupp. Extra allt!
Kosten
Inga problem... kaxigt men sant. Inget sug. Inte en chans att jag viker mig en tum. Ett lysande exempel är fredagskvällens meny: Sej/torsk med potatis och broccoli. Yes, fredagsmys så det står härliga till. Läser på facebook om "vänner" som äter tacos, kött och potatisgratäng o s v. Hmmm, hur piffar man upp fisk, potatis och broccoli. Jo jag vet, jag mixar broccolin och gör favoritmoset. Sen pressar jag potatisen med potatispressen. Fisken kan jag krydda med mangocurrykrydda från Santa Maria. Vips så smakade min fredagsmiddag underbart! Pressade i lite citron i vattnet som en extra höjdpunkt. Allt är relativt och när man går på diet får man piffa till maten med enkla knep. Som sagt, när jag satt och tuggade i mig min mat tänkte jag för mig själv... inte en chans att jag avviker från planen. Det är ingen uppoffring. Det är en självklarhet om jag ska nå mitt mål. Mina teamkamrater som är inne på sin 4:e månad av dieten kanske vill döda mig nu, men det är ju kul att deffa! =) Frågan är bara om min kropp kommer att svara som jag hoppas på, om den kommer att släppa det fett som krävs. För tidigt att drabbas av noja men tyvärr har jag misslyckats förr så oron kommer krypande.
Onsdagens möte med teamkamraterna blev verkligen en eld i baken på mig. Kände mig som en säl i jämförelse med dessa tjejer. Men å andra sidan har de deffat ett antal månader, medan jag var inne på min andra vecka. Sen att jag körde med flugvikter i jämförelse med dem är sånt jag får leva med, ärligt talat visste jag det. Likaså att jag skulle vara i absolut sämst form på plåtningen. Det var trots allt en lärorik dag. Mycket delade känslor. Å ena sidan kände jag mig totalt misslyckad och att det var lika bra att kasta in handduken på en gång. Å andra sidan gav det mig ny inspiration, det tände mig ännu mer att se mina teamkompisar live, jag såg att det går att lyckas om man verkligen vill och är beredd att satsa. Självklart har vi olika förutsättningar rent kroppsligt och genetiskt. Men vill man så kan man!!! Alla går vi in i detta med våra egna förutsättningar och ambitioner. Jag tror inte på några mirakel, jag tror inte på vinst, men jag tror på att göra mitt bästa och det räcker långt, förhoppningsvis ända till tävlingsscenen. Under tågresan hem lät jag alla intryck från dagen smälta in, jag tillät de negativa tankarna att komma och sedan sväva förbi. Slutsatsen blev att jag nu är mer bestämd än någonsin, mer säker på att jag vill detta. Även om jag befinner mig ljusår från tävlingsform kände jag en tillhörighet. Vi var en grupp, ett team, ett gäng tjejer med samma mål. Häftigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar