Att aldrig vara nöjd...

"Är du aldrig nöjd?"... En befogad (?) fråga som mamma ofta ställer. Det märkliga är att just den frågan från just henne triggar igång mitt humör. Och den som har träffat mig vet att under den lugna skandinaviska ytan finns ett temperament som mer påminner om Södra Europa.

Det är paradoxalt. Samtidigt som jag är nöjd med min prestation för stunden finns vetskapen att jag kan och orkar mer. Det är frustrerande att lämna gymmet och tvivla på om jag verkligen gjorde mitt bästa. Oftast lämnar jag gymmet med övertygelse att jag gjorde det bästa utifrån dagens förutsättningar. Mindre bra pass är en del av spelet som jag får acceptera men försöka undvika så gott det går. Återigen betydelsen av att "jobba med pannbenet". Mind over body. Det finns en ständig vilja att förbättras. Jag är nöjd men jag vill utvecklas... annars kan jag lika gärna ligga hemma i soffan och pilla navelludd. Igår efter att jag hade tränat två pass svarade jag: "Ja, jag är jättenöjd för idag"! Hon såg faktiskt förvånad ut... till min stora förvåning. Jag menar vad trodde hon, att jag skulle vara nöjd för närmaste månaden. Nu älskar jag min mamma över allt annat men ibland uppstår liknande diskussioner. Hon vill förmodligen bara att sin dotter ska vara lycklig. Och det är jag när jag har mål att sikta mot. Love the challenge.

Det är relativt. Jag tränar och äter bättre än en stor del av Sveriges befolkning. Men jag kan inte jämföra mig med "Lotta" 45 år med kraftig övervikt som vill gå ner några kg till sommaren... Inte heller med "Stina" 35 år som ska göra tjejklassikern nästa år. Jag tränar för MITT mål. Därför är det bäst att inte jämföra med andra. Spelar ingen roll om de tränar 2 eller 7 dagar i veckan. Huvudsaken är att man vet hur man själv ska träna, typ av träning, hur hårt och varför, tre viktiga faktorer. Det verkar som många människor har ett bekräftelsebehov. Om den ena springer 1 mil, springer nästa 2 mil osv. Spring för din egen skull och skit i andra. Samma sak med förändring av livsstil, det ska ske av egen vilja, för din skull och inte för att behaga någon annan. Ska inte kasta sten i glashus för jag skriver också om min träning på Facebook, om underbara morgonpromenader innan solen går upp, om energifyllda träningspass, guld och gröna skogar. Varför gör jag det egentligen. Är det för att tala om hur duktig jag är eller för att inspirera andra kanske... hm. Egentligen vill jag inte alls höra: "Du är så duktig". Blir nästintill generad. Duktig för att jag gör det jag älskar. Kanske skriver jag mina fb-statusar för att jag vill dela med mig av den glädje och kärlek jag känner till det jag gör. Pure Passion.

Mellanlandar...

Sitter hemma vid köksbordet, mellanlandning och lunchpaus mellan två träningspass. Dagens lunch består av blandade favoriter: lax, räkor, ägg, avocado, grönsaker och en skiva rågbröd med sista lilla biten brieost. Påskafton en dag som alla andra.

Det går att träna två pass samma dag om man inte tränar exakt "samma" pass. Man kan t  o m köra samma muskelgrupp två gånger på en och samma dag så länge passen är upplagda på olika sätt. Eller man och man... vem är egentligen den där "man". Är trött på alla vedertagna sanningar om hur man ska göra. Det gäller helt enkelt att känna sin egen kropp och veta var gränsen går. Jag följer bloggen Aldrig Vila och inspireras av Micke (även känd son gladiatorn Prime), Sophie, Sara och även Mickes Emelie som "gästbloggar". Fuck lagom...

Något jag vill poängtera är att det inte enbart handlar om att träna mest, framförallt om att träna rätt! Försöker lägga min träning på den nivå som passar mig och mina mål. Kommer aldrig att yttra ordet "lagom" när det gäller min träningsnivå, förutom denna gång då möjligen ;-). Det jag kämpar hårdast med är att vila. Men personligen anser jag att vilodagar inte ska vara bara för sakens skull utan för att kroppen behöver vila. Eller kanske att vi behöver vila mentalt från träningen. När jag tränar är hjärnan inkopplad i allra högsta grad. Att få kropp och hjärna att samarbeta är en bricka i spelet.

Senaste veckorna har fokus legat på just den biten. På att träna med pannbenet. På att tolka signalerna. När jag närmar mig max i antal reps med en specifik vikt och känner hur orken börjar svika. Fixar jag två reps till...? Är det energin i muskeln som är slut eller är det hjärnan som säger till kroppen att den inte orkar mer. På senaste tiden har jag forcerat gränser pga ökad medvetenhet och fortsatt mata reps tills jag känner att tekniken sviker. När jag börjar bli svajig i kroppen lägger jag ner för det innebär bara större skaderisk. I flera övningar har jag ökat från ca 8-10 reps med en specifik vikt uppåt 15 reps med samma vikt, fullt godkända teknikmässigt dessutom. Det innebär i sin tur att det är dags att öka vikter om jag ska ligga runt 8 reps. Tänk hur mycket effektiv träning jag kan gå miste om för att jag är lättlurad. Det gäller att kliva ur sin "Comfort zone".

Det gjorde jag på X-fitpasset. Var faktiskt inte riktigt 100 när jag gick dit, kroppsligt mådde jag kanon. Jag var pigg, utvilad och nästan rastlös efter gårdagens vilodag. Men jag tvivlade på mig själv, kände mig avslagen. Fasade för hur jobbigt det skulle bli. Att hoppa upp och ner när kroppen känns som en blyklump. Jag menar inte att jag ser ut som en blyklump men jag känner mig som det. Strax efter kl 10 var vi 5 tuffa brudar i salen. Då bestämde jag mig för att plocka fram explosiviteten inom mig. 45 minuter senare hade jag genomfört ett pass med både svett och blod, men inga tårar. Ett gammalt skrapsår på knäet revs upp i stridens hetta.

Om ett par timmar har jag träningsdejt med Klaudia i Borlänge. Ben och rumpa står på schemat. Bakdelen ska lyftas inför sommarens bikinisäsong. Move your ass.

Apropå bikinisäsong... En påminnelse till mig själv:

This is what I made of

"You can try but never stop me, cause this is what I made of"...

Jag är inne i ett flow just nu. Bara att flyta med och njuta så länge det varar. Livets berg- och dalbana är oförutsägbar.

Jag mår bra och trivs med mig själv. Det kan vara lätt att blanda ihop självförtroende och självkänsla. Självförtroende handlar mer om att tro på sig själv när det gäller att prestera och utföra saker. Det kan också handla om utseende, att se jäkligt bra ut kan ge självförtroende men personen kan ändå vara osäker inombords (därmed inte sagt att alla framgångsrika och snygga människor har kass självkänsla).

Självkänsla däremot handlar om att ha en inre säkerhet. En övertygelse att man duger som man är. Jag har inte världens starkaste självförtroende men självkänslan växer för varje år, tror absolut inte att jag är världsmästare men jag räcker till, "good enough". Återigen är det här min syn på saken, ingen vetenskaplig bevisning, ingen hård fakta, bara baserat på ren livserfarenhet.

Kom på ett nytt citat på jobbet idag och kände mig riktigt genialisk... säkert har någon sagt det tidigare men fr o m idag är det mitt: "Bitterheten är människans värsta fiende". Visst ligger det något i det. Bitterhet, självömkan och avundsjuka, min topp tre av onda ting, tätt följda av likgiltighet. Jag har varit / kan vara en självömkande gnällkärring ibland men jag försöker ständigt jobba mig ur den s k offerkoftan. När man inser brister kan man också något åt dem. När man kommit ur förnekelsefasen är man ett steg åt rätt håll. Men det är lätt att bli fånge i den där stickiga offerkoftan. Då man tror att precis hela världen motarbetar en. Vid dessa tillfällen försöker jag "ta ett kliv åt sidan" och se objektivt på situationen.

Att vara glad och trevlig handlar inte om ett påklistrat leende. Den mest glada personen kan gråta inombords. Däremot känner jag direkt när jag träffar en "äkta" person som verkligen sprider positiv energi. Det är så jag vill uppfattas av min omgivning. En glädjespridare med livsglädje. Men samtidigt är jag en ensamvarg som behöver tid för mig själv och då stänger jag gärna in mig en stund. That´s me. Varken mer eller mindre. Vad du ser är vad du får.

Glad påsk... med måtta

Yes, jag är tillbaka på banan igen, har styrt om skeppet mot rätt riktning igen, ut ur vassen rakt upp på beachen ska jag. Då kommer..... PÅSKEN. Förövrigt ska jag tillägga att påsken är en favorit bland högtiderna, julen är för uppstressad, midsommar är för mycket supa och spy på logdanserna, påsken är alldeles lagom. Dessutom ligger den så bra till här på vårkanten. Efterlängtad ledighet efter alla hela arbetsveckor efter julen. Midsommar är också trevlig men med vissa undantag, det vänder... mot mörkare tider. "Jaha, nu är det bara ett halvår kvar till julafton" är klassikern jag brukar säga för att retas med mamma. Hur som helst... påsken är en trevlig högtid med välbehövlig ledighet, tid för umgänge och träning och såklart god mat. Det var den biten jag ville komma till... Näe förresten, jag låter bara som en gammal gnällkärring. Men jag anser att det spårar ur med affärernas utbud av i viss mån god och bra mat men framförallt en massa skräp. Nu låter jag riktigt gammal... Men på min tid fick jag ett påskägg i "normal" storlek med mitt favoritgodis. Nu ska det vara MEGAÄGG som svämmar över av godis på bredd och längd och höjd. Förr pratade man hg nu handlar det om kg.

Tur att jag är självständig nog att bestämma själv vad jag VILL äta och hur mycket jag VILL äta. Förra påsken var en perfekt påsk... den bästa påsken i mitt vuxna liv. Den låg några veckor senare och jag var mitt inne i deffen. Påskafton lyxade jag till med olika sillsorter, lax, röror, potatis och bröd i en rimlig mängd, ett glas vin också. Minns inte exakt men tror att jag avslutade kvällen med frukt och typ hallonkesella. Jag mådde oförskämt bra dagen därpå när andra hade ont i magen och mådde illa av både godis och alkohol. Jag vill inte vara någon moralkärring som står med pekpinnar och talar om hur andra ska göra, men jag vet vad jag mår bäst av.

Huvudsaken är att du äter för att du vill och inte för att någon annan vill att du ska äta. Att stå emot tjat och kommentarer. Att hålla sig till sin plan. Det där "klart du ska ha lite godis när det är påsk" betyder egentligen "ät för fan så jag kan äta utan dåligt samvete"... Välvilja eller ett sätt att döva sitt eget samvete. Tänk på det.

Glad påsk!

I´m coming home

Babe, I´m coming home... Nja någon babe finns inte. Men jag kommer hem för att uttrycka mig på ren svenska. Min plats i solen är säkrad, årets Turkietresa är bokad. Alanya here I come... 28 augusti. Skulle BARA bli en vecka i år... det blev visst två. Men andra veckan kostar typ 700 kr extra per person och då kan man inte motstå.

Tävlingssatsning och charterresa... Det går om jag bestämmer mig. Ekonomiskt kommer det att kosta en del men det finns en budget som förhoppningsvis kommer att hålla hela vägen in i mål. Hmmm... Deffen då? Om jag kör igång i god tid och är en bra bit på väg så ska det gå bra. Behöver faktiskt inte leva på vitt bröd, strips, majonäs, toast, pizza och feta såser bara för att jag är utomlands. Problemet i Turkiet är egentligen inte maten utan snarare mängden mat och storleken på portionerna. Och smakar det bra äter jag tills det nästan är tomt på talriken. Sen har vi ju Efes pilsner, den underbara iskalla immiga flaskan, första klunken är en känsla lika härlig varje år. I övrigt dricker jag mestadels vatten och Cola Zero, massor av Cola Zero. Double Cola Zero är min specialare på strandserveringen, två burkar och ett jätteglas.

Tävling eller ej, till Alanya ska jag. Staden i mitt hjärta. Med alla minnen. Sommaren 2011 när jag hade "the time of my life". Även om den sagan är över lever känslan kvar och kärleken till staden dör aldrig.

100%

Jag är taggad! 100% toktaggad! Jag är motiverad! Jag är inspirerad! Skillnaden mellan motivation och inspiration för dem som inte vet... motivation kommer inifrån, inspiration kommer från yttre faktorer, vetenskapligt korrekt eller inte men så ser jag på saken. Motivationen ökar i takt med att jag känner balans och harmoni i livet som helhet, bitarna faller på plats en efter en. Träningen rullar på oförskämt bra, kanske inte det mest strukturerade upplägget men jag har fantastiskt roligt på varje pass! Jag har ibland viftat bort betydelsen av att träning ska vara rolig, man kan ju inte bara flumma runt, man måste skriva ner varje pass i minsta detalj och analysera... eller inte. Jag varierar min träning i stor utsträckning, tung belastning, få reps, utvalda basövningar, högre antal reps, explosivitet, kondition... Det gör mig kanske inte till världens starkaste dam men det ger resultat och jag älskar det, fylls av passion och träningslust som bubblar inombords när jag går in i gymmet. Inspirationen får jag från alla duktiga och snygga fitnessdamer. Nu rullar vårens tävlingssäsong igång, i helgen var det dags för Battle of Scandinavia och nu kommer det att vara tävlingar runtom i Norden hela april månad. Battle of Scandinavia går av stapeln i Alingsås, samma scen som jag debuterade på i somras. Jag ska tävla igen, kanske inte i Alingsås men i Göteborg. På Svenska mässan, har läst bloggar om känslan att kliva ut på stora scenen, jag vill uppleva det... Once in a lifetime. Den gången får jag dessutom smeta in mig i brunfärg som en pepparkaka, det var nämligen inte tillåtet med tävlingsfärg på nybörjartävlingen förra sommaren.

Jag skrev på Facebook att jag börjar jakten på sommarformen, med det menar jag inte en strikt deff utan bara att jag styr upp kosten och fortsätter träna hårt. Kosten ja... Den har väl varit sådär senaste tiden. Okej ca 4 av veckans dagar, från fredagkväll fram till söndagkväll mindre bra eller vissa helger helt åt skogen. Gjort för många dåliga val och det bygger liksom inte en stark vältränad kropp. Rejält med bra mat är det som gäller. Clean food. Att skjuta upp förändringar tills efter påsk... eller efter nästa helg är ingen idé, börja direkt, varje dag räknas. Och ärligt talat det jag längtar mest efter i påsk är ÄGG och lax och sill. Okej, lite längtar jag efter smörgåstårta med räkor och ägg gjord på danskt rågbröd, kanske lite av min specialare, västerbottenpaj med räkor och curry. Om jag fick ta med mig tre livsmedel till en öde ö skulle det banne mig bli lax, ägg och knäckebröd... och en avocado. Gott och nyttigt. Vill ha påsk NU.

Nämnde det här med fusk i förra inlägget... Att tänka på i sammanhanget är att allt är relativt. Det beror på vilka mål man har. Det beror också på hur ofta det händer. Oavsett om det handlar om fusk med kosten eller överhoppade träningspass.

Tro det eller ej... Nä, det är inte alltid som jag skuttar glädjeskutt till gymmet (även om jag nyss skrev om hur mycket jag älskar träningen, lågan brinner inte lika intensivt men glöden slocknar aldrig). Det är inte alltid som jag studsar upp ur sängen kl 05:15 när klockan ringer. Jag har dagar då jag bara vill dra ner rullgardinen och dra upp täcket igen. Dagar när jag drar ner mössan och med tom blick och bestämda steg tar mig till gymmet. På med autopiloten, bara att köra, inte tänka, inte känna. Oftast vänder humöret uppåt likt en raket när jag väl har funnit min plats vid speglarna. Träning är inte enbart för muskler och utseende. det är terapi, stresslindring, välgörande för både kropp och själ. Även om det känns motigt vissa gånger är det väldigt sällan jag hoppar över ett träningspass. Om det händer beror det på tråkiga saker som sjukdom/skador eller roliga saker som dyker upp spontant, nästintill aldrig pga lathet. Lyssna på kroppen men inte för mycket. Risken är att det är latmasken som skriker högst. Och börjar man är risken att man hamnar i en dålig spiral, slarv med träning leder till slarv med kost och tvärtom. Dessa två delar går hand i hand, iaf i min värld. Det brukar sägas att kosten står för 80% av resultatet. Jag instämmer helt. Det är väldigt svårt att kompensera skitmat med träning. Man kan räkna kalorier, man kan springa några km extra för att förbränna godis man åt kvällen innan, eller träna extra länge för att man ska "unna sig" en bulle till fikat.... men det handlar även om fördelningen mellan näringsämnen, inte bara kalorier in och kalorier ut. Jakten på kalorier kan lätt leda till besatthet, man måste träna för att få äta, eller träna för att man har ätit något extra. Fel tänk. Ät rätt istället, eller nästan rätt istället för helt fel.

Det är MIN syn på saken. Frågor på den...?

Smittande träningsglädje

Brrrr vilken gråkall dag. Som ändå började så fint. Kl 6:00 gick jag hemifrån, genom stan och upp till gymmet. Höll på att halka vid parkeringen, svor en ramsa men blev avbruten. Där möttes jag av en av världens vackraste soluppgångar, en brinnande orange himmel, träden var vita av frost, det var nästan sagolikt vackert. Inne på gymmet var det lugnt och stilla, några morgonpigga människor som var och en tränade i sin egen takt, rofyllt och harmoniskt. Tack vare de stora fönstren kunde jag fortsätta njuta av det vackra skådespelet medan solen gick upp. Må Bättre har verkligen lyckats bygga en fräsch och modern träningsanläggning men ändå behålla charmen i den gamla lokalen. Grattis till mig och alla andra Säterbor som har möjlighet att träna i en sån miljö.

Apropå det.... vad roligt att se alla som håller i med träningen. Man ser samma folk där vecka efter vecka. Nu vet jag visserligen inte hur många som har tecknat ett medlemskap för 199 kr varannan vecka och aldrig har utnyttjat det... Men att se den skara som kämpar på är en frisk fläkt. Man hör att de har skapat en ny livsstil där träningen är en självklarhet. Man känner en gemenskap där vi delar träningsglädjen, även om inte alla har samma ambitioner eller mål med sin träning. Det glädjer mitt arma träningshjärta. Alla måste inte älska att träna men hitta något annat som passar dig bättre isåfall. Att känna passion inför något är häftigt oavsett om det är träning eller annat intresse.

Tro det eller ej men jag har fått komplimanger. Det glädjer mig, speciellt när de kommer från andra kvinnor. Ni har väl hört talas om jantelagen (fuck jante, fuck lagom säger jag) och den kvinnliga avundsjukan? Att kunna ge komplimanger är starkt. Att inspireras istället för att bli bitter och avundsjuk. Självklart tycker inte alla att det är snyggt med vältränade tjejer. En del kanske föredrar superskinny ideal eller det mer mulliga idealet. Men att titta snett och viska bakom ryggen är inte okej. Det behöver inte bara handla om utseende, det kan lika gärna vara att någon är duktig på att sjunga eller dansa, spela fotboll, ha en tuff bil som sticker ut lite från mängden. Det kan föda avundsjuka hos människor oavsett om dessa ens skulle vilja ha samma saker, göra samma saker. Att se andra lyckas kan sticka i ögonen. Ha gärna drömmar men uppfyll dem inte.

Tillbaka till mitt pass i morse... körde skiten ur benen kan jag bara säga. Eftersom axlarna och större delen av överkroppen var halvt förlamade efter gårdagens pass gick jag all in på ben och rumpa idag. Kunde se hur benmusklerna jobbade under tightsen. Hade ett upplägg klart och följde det till punkt och pricka. No excuses. Att bestämma sig och hålla planen.

Nästa inlägg kommer troligen att handla om FUSK... dödssynd eller mänskligt.

Hard f*****g work

"Hard work beats talent, if talent doesn´t work hard"... Denna text såg jag på en skylt i ishallen, den satt på väggen bredvid ett ställe där småkillarna tränar skott. Man kan komma långt med talang men i slutändan gäller det att kämpa hårdast. Att vara född med perfekta gener för att utveckla muskelmassa är säkert en hjälp på väg men i slutändan lönar sig det dagliga gnetet, att sköta både kost och träning optimalt.

Detta för mina tankar vidare... hur många som verkar sträva efter att hitta enkla lösningar för att uppnå sina mål. Det är bara målet som räknas, inte resan dit. För mig är resan en del av målet. Dessutom skulle jag som person inte finna samma glädje i det jag gör om jag bara gled fram på en räkmacka. Jag går till gymmet med en passion och övertygelse om att jag kan nå mina mål med hårt j-a arbete. Det räcker för mig. Jag vill inte ta genvägen. Jag tror inte på att "köpa" sig lycka och framgång. Jag vill inte sitta i soffan med ett bälte runt midjan och tro att det ger samma effekt som en timme på gymmet. Jag skulle sakna kicken träningen ger, jag skulle förmodligen bli frustrerad, ilsken, en bitch helt enkelt. Jag vill inte följa kvällstidningarnas rekorddieter och minska 5 kg i veckan fram till midsommar. Jag vill träna hårt, äta rätt, vila och återhämta mig mellan varven när kroppen ber om det. Fitnesslifestyle!

Ser tillbaka ett år i tiden... Våren känns avlägsen just nu men den kommer och jag saknar formen jag hade förra våren. För ett år sedan var det dagliga morgonpromenader, styrka + cardio efter jobbet, hem och stupa i säng. Såg resultatet vecka för vecka, en period syntes det nästan från dag till dag. Så rullade livet på och jag trivdes med det. "Men du hade ju inget liv" säger många. Självklart skulle jag inte vilja deffa året runt men för mig blev det ett sätt att leva, ingen tillfällighet, ingen uppoffring. Jag älskar att åka på semester, ligga under parasollet på beachen i Alanya och höra vågornas brus... Eller bara smita iväg på små weekendturer, lyxa till tillvaron. Jag älskar att njuta av ett glas vin och goda ostar eller mörk choklad när helgen kommer. Jag älskar att äta en blodig oxfilé med rödvinssås. Jag är faktiskt ganska "normal" också. Men jag älskar fitnesslivet ännu mer. Just här och nu. Inget sätt att leva på tills jag blir 70 bast men just nu 2013 med Luciapokalen som hägrar. Målet är inte att vinna, bara att komma i mitt livs form. Och ha roligt på vägen dit.

Vi är olika, tack och lov.

Dagen efter dagen efter dagen efter

Efter nästan två dagars förbannelse vände det igår eftermiddag, rättare sagt vid 17-tiden när jag klev in på gymmet. Valde att besöka grannkommunen eftersom jag behövde miljöombyte och ville träna ostörd. Målsättningen var att det skulle bli mitt livs bästa pass. Det var det enda som gällde, in och köra järnet. Okej, det blev ett bra pass och jag var faktiskt uppe och snuddade på maxvikter. Bröst och armar fick en omgång. Hur som helst efter passet kunde jag återigen känna aptit, sug efter god och nyttig mat. I morse smakade kaffet lika bra som vanligt... äntligen. Iväg till Må Bättre kl 6:15 för att ge ryggen extra kärlek denna morgon. Latsdrag, rodd med stång, smala latsdrag och marklyft... that´s it. Allt som behövs för ett komplett ryggpass. Färre övningar, fler set. Efteråt smakade frukosten extra bra, speciellt i deras sköna soffa, med en god kopp espresso. Jag var mig själv igen. Eftersom jag upplevde sånt flow fortsatte jag med ett axelpass nu i eftermiddag + intervaller på min nygamla vän, crosstrainern. Borlänges crosstrainer och jag var som ett gift par under deffen... vi upplevde många stunder tillsammans, både underbara och mindre underbara, både med- och motgångar, alla känslolägen. Jag och Säters crosstrainer ska också bekanta oss mer med varandra framöver, vänta bara tills i höst.

Känslan nu ikväll... jag är tillbaka, bättre än någonsin, starkare än någonsin! Jag har rest mig upp ur askan. Två dagars baksmälla är därmed ett avslutat kapitel.

Söndagen tillbringade jag till största del i vågrätt ställning. Började dagen med att slå upp ögonen och ha solen lysandes in i sovrummet. Ljuskänslig var bara förnamnet. Inte dunderbakis så jag behövde tillbringa dagen lutad över en hink som jag gjorde förr i tiden. Bara allmänt hängig, lätt illamående och något konstigt dunkande i huvudet. Knaprade smörgåsrån och knäckemackor med Bregott havssalt på både längden och tvären. Kvicknade till lite framåt lunch och kunde t o m följa med mina föräldrar till skogs för att plocka björkris. Ja om sanningen ska fram var det pappa som pulsade in  och fixade riset medan jag och mamma promenerade i solen. En halvtimmes promenad orkade jag innan jag tvärdog. Varningslampan blinkade, det var bara en tidsfråga innan jag skulle däcka. Resten av dagen tillbringades i hemmets lugna vrå, åt upp pizzaresterna från nattens hemfärd. Aldrig har pizza smakat så bra som den gjorde i baksätet på väg hem från krogen, åt med händerna direkt ur kartongen. Däckade tidigt på söndagskvällen men sov ganska oroligt, varje gång jag vaknade hoppades jag att det inte var måndagmorgon för jag mådde INTE bra. När klockan slutligen ringde mådde jag fortfarande inte bra. Va f-n! Kaffet smakade mest illa. Gick en vända för att få luft, 20 minuter orkade jag, med mycket pust och stön. Mina kollegor skrattade åt mig och tyckte att jag äntligen visade mig lite "normal", på deras nivå liksom. Jag tjatade hål i huvudet om hur bakis jag var och hur sugen jag var på både kakor och feta hamburgare till lunch. Som tur var stannade det vid snack och jag åt istället en matlåda från min mamma, bra mat alltså. Efter riskakorna och företräningsdrinken vände det! Adrenalinet, endorfinerna, allt var som vanligt igen. Men det var värt det när jag tänker tillbaka på helgen. Det var längesen, nu snackar vi riktigt längesen, jag hade såhär kul. Min kompis bjöd på skumpa och jordgubbar när vi kom, därefter en supergod tacopaj. Massor av skratt, gamla minnen, fotoalbum från tiden som partypumor, massor av vin, ännu mer skratt. Ner på stan för att äntra krogen. Liljan som stället heter renoverades i vintras och det var snyggt, riktigt snyggt och fräscht. Vid halv 12 intog han scenen, "SnyggMagnus" Carlsson. Jag och Johanna hade tagit plats längst fram vid staketet såklart. Kände mig som en skrikande fjortis på Idolfinalen. Men man måste våga släppa spärren ibland och leva ut! Vara omogen, ha riktig j-a roligt. Eventuellt, vi pratade om det i lördags men då var vi ju berusade, blir det Gyllene Tider i Leksand i sommar. Hoppas hoppas!

Oj, det blev en lång utläggning om helgens bravader. Nu ska jag slå mig ner och äta resten av middagen. Kyckling stekt i ugn med matgrädde, soja, sweetchili och sambal oelek och till det morotsbiffar. Riktigt goda om jag får säga det själv. Avslutar nog kvällen i soffan med kesellafluff, hallon, blåbär och rostad müsli för lite extra crunchy. Imorgon är klockan ställd på 5:15 för en timme senare ska jag vara på gymmet. Allt är packat och klart, matlådor förberedda i kylen. Benpass i ljuva morgonstund, finns inget bättre, det är då pannbenet får bekänna färg.

X-fit och schlagerparty...

Ännu en arbetsvecka är förbi... Swisch sa det bara. Slutet av veckan blev ganska stressig på jobbet och det är jag inte van vid märker jag. Under åren i Stockholm hade jag en betydligt högre stresströskel, nu är den nästintill obefintlig. Som en blandning mellan Basil i "Pang i bygget" och Linus på linjen kände jag mig igår. Vi avslutade dock fredagen med lite skumpa och jordgubbar så det blev ett lyckligt slut på kaoset. En väldigt bra laddning inför gympasset. Fortsatte fira fredagen (f ö veckans bästa dag) med ett underbart pass i Borlänge. Min gamla "hemmaplan". Benpress i massor av set, vadpressar av olika slag och även några ryggövningar, passade på att köra det som inte finns i Säter. Kom in i en mycket skön stämning och jag njöt av atmosfären i gymmet. Det är som att hitta hem, en känsla av lugn & harmoni blandat med en jäkla massa adrenalin. Svårt att beskriva för de "ofrälsta". Utan att glo alltför mycket spanade jag in mina likasinnade, både killar och tjejer som älskar att träna, som inte är rädda för att ta i, vågar anstränga sig till max, vågar kliva ur bekvämlighetszonen, spränger gränser och passerar smärttröskeln. Halleluja!

Något jag måste jobba på är att låta stressen rinna av mig och inte ta med den hem. Tyvärr låter jag den påverka mig även som person. En stressad Pernilla är ingen trevlig Pernilla. En glad & harmonisk tjej som jag vill vara. Den påverkar även motivationen till att träna och äta bra. Allt hänger samman som en (ibland ond men oftast god) cirkel. Men trots det är jag nöjd med veckans träning och maten har varit helt okej. Inte superstrikt men okej. Godkänt för att vara offseason. Har kört ett par pass hemma på egen hand istället för att gå på pass typ X-fit. Jag har helt enkelt inte varit upplagd för att samsas med folk i en sal utan hellre ockuperat klätterställningen på skolgården och kört ett pass där, pull ups, armhävningar, burpees, upphopp, allt går med fantasi och självdisciplin.

Idag fanns ingen återvändo, jag fick ändan ur vagnen och gick på X-fitpasset. En orsak var instruktören... Hanna. Vilken tjej, vilken glädjespridare och energigivare. Vilken inspiration, vilken styrka, vilka benmuskler, ja jag skulle kunna fortsätta men nöjer mig här. Ni som bor i närheten ta er till Må Bättre i Säter och kör ett pass med henne så förstår ni. Jag är övertygad om att hon skulle stråla på en fitnesscen om hon satsade på det. Ett kanonpass där man fick ta ut sig maximalt. Kände mig som en urvriden disktrasa efteråt. Körde lite magövningar med min svägerska. Hade tänkt ösa på med marklyft och militärpressar men det fick räcka för idag. Tack och hej! Mina ben känns som stubbar efter gårdagens pass och vill begära skilsmässa från resten av kroppen. Ryggen ville också helst stanna hemma vid frukostbordet i morse efter gårdagens rodd och smala lats.

Har precis kommit ur duschen så nu lite vila innan det är dags att börja fixa sig inför kvällens party i Borlänge. Magnus Carlsson på scen! Ögongodis, men han spelar ju som bekant på andra planhalvan. Hur som helst blir det jäkla trevligt att gå ut igen. Var in på systemet och köpte en vinflaska i veckan och insåg hur längesen jag var på "riktig" fest. Visst blir det ett par glas vin till maten ibland, kall öl utomlands, afterwork nån gång ibland, ut och äta på restaurang men sällan en riktig "tjejfest" som det blir ikväll. Risken finns att det är en bakfull tjej imorgon. Blir bakis av två glas vin så oddsen är relativt låga. Ska grunda med en Resorb (vätskeersättare). Som jag skrev på Facebook tidigare idag, mina ben känns som två stubbar i högklackat. Spännande.

Ha en trevlig lördagskväll!

Målmedvetenhet & passion

Med siktet inställt på en perfekt söndagmorgon var det läggdags redan vid 10-tiden igår kväll. Somnade gott trots att det lät som taket skulle blåsa av. Vaknade relativt pigg och utvilad i morse. Tittade på Vasaloppsstarten medan jag drack en mugg kaffe. Härligt att se folkmassan, att höra kommentatorernas inlevelse, att känna den målmedvetenhet och passion som brinner. Olika sporter men samma känslor. Att älska det man gör. Uppoffringar för att nå sina mål. Värt sitt pris. Därför gick jag till gymmet med samma inställning, övertygelse om att jag skulle göra mitt bästa för att bli starkare,större och bättre.

När jag kom hem hade de hunnit staka sig igenom ett X antal mil och jag hade utfört ett X antal repetitioner mer eller mindre tunga pressar. Fokuserade på pressar idag, i smith, lutande för bröstet, sittande för axlarna. Växlade mellan olika grepp och fick olika kontakt. Jagade inga maxvikter. Målet var att få en lätt vikt att kännas tung, som kloka Klaudia brukar säga. Gick vidare över till hantelpressar både för bröst och axlar. Avslutningsvis sidolyft med hantlar och flyes, fjantigt lätta hantlar men ca 15-20 reps, explosivt upp och lååångsamt ner. Brände skönt. Njöt av vårsolen medan jag promenerade hem, på ditvägen hann jag knappt reflektera över vädret. Tjurskallig men med ett glatt humör, dagens inställning.

Jag riskerar att upplevas som butter, nästintill grinig och vresig. Men jag är på gymmet för en enda sak, att träna, att ge 100%. Jag presterar bäst när jag går in i mig själv. På med skygglapparna. Därför är jag ingen flitig besökare på passen, men ibland gillar jag att chockera kroppen, då föredrar jag pass där man får jobba ensam utifrån sina egna förutsättningar, inget teamwork. Det är därför jag tränar själv. Ibland tränar jag med Klaudia och det funkar så himla bra, tror att vi är ganska lika som person. Det är kroppen som ska tränas, inte käften. Vi är vana att träna ensamma och behöver inte heller stå och passa varandra utan kan träna sida vid sida, grym effektivitet.

Nu avgörs det snart i årets Vasalopp. Tänker på alla träningstimmar dessa har samlat ihop. Det krävs mycket vilja och disciplin och inte minst förståelse från omgivningen. En partner som inte suckar när man ger sig ut och tränar en lördagmorgon, som inte ger spydiga kommentarer för att man hoppar över fredagsmyset med pizza och chips. Där man inte behöver känna sig tråkig för att man "bara" dricker 2 glas vin. Man måste inte unna sig en bulle till kaffet. Man måste inte dricka vin för att det är fredag. Däremot kan man göra det om man VILL. Man måste inte träna och äta nyttigt. Man kan göra det om man VILL. Jag tränar inte om jag inte vill, jag ger mig inte in på deff om jag inte vill. Träningen är inget nödvändigt ont, då håller det inte i längden. Det är därför det kommer att minska med folk på gymmet framåt vårkanten, och framåt sommaren bli ännu glesare.

Häftigt med Vasaloppet är att spridningen är stor, elit och motionärer,alla får vara med. Lite som Luciapokalens Body Fitness men ändå inte. Fler som vågar tävla även om man inte har chans att vinna, alla kan inte vinna. Nu låter det kanske som jag säger emot mig själv, i ena stunden snackar jag vinnarskalle osv men i nästa att tävla utan att behöva vinna. Självklart VILL jag vinna men jag MÅSTE inte vinna. Vinnarskallen tar jag med mig till gymmet där jag tävlar mot mig själv, pass efter pass. I tävlingssammanhang är målet att ännu en gång vinna över min scenskräck. Senaste åren har klasserna haft ca 30-35 deltagare, blir eventuellt något färre i år då det är utökat med en längdklass. Att ens komma till final (6 st) är nästintill en bragd. Däremot att klara första utgallringen där 15 ska tas ut kan vara ett rimligt mål. Att inte behöva lämna scenen direkt utan att få kliva fram i ett par särbedömningar. För att ens komma dit måste jag jobba med vinnarinställningen, viljan att bli bäst, att bli den bästa jag kan. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.

My ass is burning

Vilken fredagmorgon! Jag + benpressen = kärlek. My f***ing legs and ass was burning... och magen fick också en omgång. Frukosten smakade dubbelt så gott efter ett lyckat pass. Good work! Varje träningspass är ett steg på väg, en bricka i mitt pussel som ska bilda den bästa möjliga fysik som går att åtstadkomma med mina förutsättningar.

 

Nedräkningen pågår för fullt på Fitnessfestivalens hemsida. Surfade därifrån vidare in på Luciapokalens sida. En bra initiativ att arrangörerna äntligen utökat till 4 klasser i Body Fitness. -158 cm blir perfekt för en kortis som jag. En mindre bra sak var att Body Fitness avgörs på söndagen i år. Jag som hade sett fram emot en brakhotellfrukost på söndagen.

242 dagar kvar... Så många dagar men ändå så lite tid. Kommer inte att bestämma något definitivt förrän i maj när tävlingslicensen ska betalas. 242 dagar att både hinna bygga och deffa. Däremellan kommer sommaren, förhoppningsvis lite semester, kanske en vecka i Alanya... älskade underbara Alanya, mitt paradis på jorden. En plats att drömma mig bort till när omvärlden känns kall och hård. En plats där jag duger, där jag bara kan vara den jag är.

Ungefär samma känsla som på gymmet. Det spelar liksom ingen roll vad folk omkring tycker och tänker, jag kör mitt race. En annan sak jag aldrig kommer att leva utan är mina promenader. Det är min meditation. Min egentid, trots att jag lever ensam behöver jag denna rofyllda egna tid att vara ensam med mina tankar. Det bor en liten analytiker inom mig. Det blir jobbigt ibland när jag ska vrida och vända på allt. Varför inte släppa allt och låta vinden föra mig dit den vill. För att jag är ett kontrollfreak. Mår bäst och är lyckligast med kontroll över tillvaron. Det är paradoxalt. Att vilja släppa alla hämningar men ändå behålla kontrollen.Det är för mycket känslor som jag stänger inne... av rädsla. När det kommer för nära flyr jag, en "runawaybride". Kanske har jag sår kvar som inte riktigt läker från tiden då jag gav mitt hjärta till fel personer.

 

Nu ska jag snart hem till mina kära föräldrar som har bröllopsdag idag. De har stått ut med varandra i 44 år. Det är banne mig starkt gjort, något för nya tidens par att tänka på kanske där det ständigt ombildas till nya formationer med bonusbarn, plastpappor och låtsasmammor. Det bjuds på kycklinggryta och vitt vin. Sen tänker jag sjunka ner i deras soffa med en Cola Zero och kolla på Gladiatorerna. Samla all inspiration jag kan inför helgens träning. Samtidigt ska jag riktigt njuta och slappa och känna mig grymt nöjd med veckans träning såhär långt. Jag överträffar mig själv gång på gång, vecka efter vecka. Ha en underbar fredagskväll!