Med siktet inställt på en perfekt söndagmorgon var det läggdags redan vid 10-tiden igår kväll. Somnade gott trots att det lät som taket skulle blåsa av. Vaknade relativt pigg och utvilad i morse. Tittade på Vasaloppsstarten medan jag drack en mugg kaffe. Härligt att se folkmassan, att höra kommentatorernas inlevelse, att känna den målmedvetenhet och passion som brinner. Olika sporter men samma känslor. Att älska det man gör. Uppoffringar för att nå sina mål. Värt sitt pris. Därför gick jag till gymmet med samma inställning, övertygelse om att jag skulle göra mitt bästa för att bli starkare,större och bättre.
När jag kom hem hade de hunnit staka sig igenom ett X antal mil och jag hade utfört ett X antal repetitioner mer eller mindre tunga pressar. Fokuserade på pressar idag, i smith, lutande för bröstet, sittande för axlarna. Växlade mellan olika grepp och fick olika kontakt. Jagade inga maxvikter. Målet var att få en lätt vikt att kännas tung, som kloka Klaudia brukar säga. Gick vidare över till hantelpressar både för bröst och axlar. Avslutningsvis sidolyft med hantlar och flyes, fjantigt lätta hantlar men ca 15-20 reps, explosivt upp och lååångsamt ner. Brände skönt. Njöt av vårsolen medan jag promenerade hem, på ditvägen hann jag knappt reflektera över vädret. Tjurskallig men med ett glatt humör, dagens inställning.
Jag riskerar att upplevas som butter, nästintill grinig och vresig. Men jag är på gymmet för en enda sak, att träna, att ge 100%. Jag presterar bäst när jag går in i mig själv. På med skygglapparna. Därför är jag ingen flitig besökare på passen, men ibland gillar jag att chockera kroppen, då föredrar jag pass där man får jobba ensam utifrån sina egna förutsättningar, inget teamwork. Det är därför jag tränar själv. Ibland tränar jag med Klaudia och det funkar så himla bra, tror att vi är ganska lika som person. Det är kroppen som ska tränas, inte käften. Vi är vana att träna ensamma och behöver inte heller stå och passa varandra utan kan träna sida vid sida, grym effektivitet.
Nu avgörs det snart i årets Vasalopp. Tänker på alla träningstimmar dessa har samlat ihop. Det krävs mycket vilja och disciplin och inte minst förståelse från omgivningen. En partner som inte suckar när man ger sig ut och tränar en lördagmorgon, som inte ger spydiga kommentarer för att man hoppar över fredagsmyset med pizza och chips. Där man inte behöver känna sig tråkig för att man "bara" dricker 2 glas vin. Man måste inte unna sig en bulle till kaffet. Man måste inte dricka vin för att det är fredag. Däremot kan man göra det om man VILL. Man måste inte träna och äta nyttigt. Man kan göra det om man VILL. Jag tränar inte om jag inte vill, jag ger mig inte in på deff om jag inte vill. Träningen är inget nödvändigt ont, då håller det inte i längden. Det är därför det kommer att minska med folk på gymmet framåt vårkanten, och framåt sommaren bli ännu glesare.
Häftigt med Vasaloppet är att spridningen är stor, elit och motionärer,alla får vara med. Lite som Luciapokalens Body Fitness men ändå inte. Fler som vågar tävla även om man inte har chans att vinna, alla kan inte vinna. Nu låter det kanske som jag säger emot mig själv, i ena stunden snackar jag vinnarskalle osv men i nästa att tävla utan att behöva vinna. Självklart VILL jag vinna men jag MÅSTE inte vinna. Vinnarskallen tar jag med mig till gymmet där jag tävlar mot mig själv, pass efter pass. I tävlingssammanhang är målet att ännu en gång vinna över min scenskräck. Senaste åren har klasserna haft ca 30-35 deltagare, blir eventuellt något färre i år då det är utökat med en längdklass. Att ens komma till final (6 st) är nästintill en bragd. Däremot att klara första utgallringen där 15 ska tas ut kan vara ett rimligt mål. Att inte behöva lämna scenen direkt utan att få kliva fram i ett par särbedömningar. För att ens komma dit måste jag jobba med vinnarinställningen, viljan att bli bäst, att bli den bästa jag kan. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar