Vilken fredagmorgon! Jag + benpressen = kärlek. My f***ing legs and ass was burning... och magen fick också en omgång. Frukosten smakade dubbelt så gott efter ett lyckat pass. Good work! Varje träningspass är ett steg på väg, en bricka i mitt pussel som ska bilda den bästa möjliga fysik som går att åtstadkomma med mina förutsättningar.
Nedräkningen pågår för fullt på Fitnessfestivalens hemsida. Surfade därifrån vidare in på Luciapokalens sida. En bra initiativ att arrangörerna äntligen utökat till 4 klasser i Body Fitness. -158 cm blir perfekt för en kortis som jag. En mindre bra sak var att Body Fitness avgörs på söndagen i år. Jag som hade sett fram emot en brakhotellfrukost på söndagen.
242 dagar kvar... Så många dagar men ändå så lite tid. Kommer inte att bestämma något definitivt förrän i maj när tävlingslicensen ska betalas. 242 dagar att både hinna bygga och deffa. Däremellan kommer sommaren, förhoppningsvis lite semester, kanske en vecka i Alanya... älskade underbara Alanya, mitt paradis på jorden. En plats att drömma mig bort till när omvärlden känns kall och hård. En plats där jag duger, där jag bara kan vara den jag är.
Ungefär samma känsla som på gymmet. Det spelar liksom ingen roll vad folk omkring tycker och tänker, jag kör mitt race. En annan sak jag aldrig kommer att leva utan är mina promenader. Det är min meditation. Min egentid, trots att jag lever ensam behöver jag denna rofyllda egna tid att vara ensam med mina tankar. Det bor en liten analytiker inom mig. Det blir jobbigt ibland när jag ska vrida och vända på allt. Varför inte släppa allt och låta vinden föra mig dit den vill. För att jag är ett kontrollfreak. Mår bäst och är lyckligast med kontroll över tillvaron. Det är paradoxalt. Att vilja släppa alla hämningar men ändå behålla kontrollen.Det är för mycket känslor som jag stänger inne... av rädsla. När det kommer för nära flyr jag, en "runawaybride". Kanske har jag sår kvar som inte riktigt läker från tiden då jag gav mitt hjärta till fel personer.
242 dagar kvar... Så många dagar men ändå så lite tid. Kommer inte att bestämma något definitivt förrän i maj när tävlingslicensen ska betalas. 242 dagar att både hinna bygga och deffa. Däremellan kommer sommaren, förhoppningsvis lite semester, kanske en vecka i Alanya... älskade underbara Alanya, mitt paradis på jorden. En plats att drömma mig bort till när omvärlden känns kall och hård. En plats där jag duger, där jag bara kan vara den jag är.
Ungefär samma känsla som på gymmet. Det spelar liksom ingen roll vad folk omkring tycker och tänker, jag kör mitt race. En annan sak jag aldrig kommer att leva utan är mina promenader. Det är min meditation. Min egentid, trots att jag lever ensam behöver jag denna rofyllda egna tid att vara ensam med mina tankar. Det bor en liten analytiker inom mig. Det blir jobbigt ibland när jag ska vrida och vända på allt. Varför inte släppa allt och låta vinden föra mig dit den vill. För att jag är ett kontrollfreak. Mår bäst och är lyckligast med kontroll över tillvaron. Det är paradoxalt. Att vilja släppa alla hämningar men ändå behålla kontrollen.Det är för mycket känslor som jag stänger inne... av rädsla. När det kommer för nära flyr jag, en "runawaybride". Kanske har jag sår kvar som inte riktigt läker från tiden då jag gav mitt hjärta till fel personer.
Nu ska jag snart hem till mina kära föräldrar som har bröllopsdag idag. De har stått ut med varandra i 44 år. Det är banne mig starkt gjort, något för nya tidens par att tänka på kanske där det ständigt ombildas till nya formationer med bonusbarn, plastpappor och låtsasmammor. Det bjuds på kycklinggryta och vitt vin. Sen tänker jag sjunka ner i deras soffa med en Cola Zero och kolla på Gladiatorerna. Samla all inspiration jag kan inför helgens träning. Samtidigt ska jag riktigt njuta och slappa och känna mig grymt nöjd med veckans träning såhär långt. Jag överträffar mig själv gång på gång, vecka efter vecka. Ha en underbar fredagskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar