"Är du aldrig nöjd?"... En befogad (?) fråga som mamma ofta ställer. Det märkliga är att just den frågan från just henne triggar igång mitt humör. Och den som har träffat mig vet att under den lugna skandinaviska ytan finns ett temperament som mer påminner om Södra Europa.
Det är paradoxalt. Samtidigt som jag är nöjd med min prestation för stunden finns vetskapen att jag kan och orkar mer. Det är frustrerande att lämna gymmet och tvivla på om jag verkligen gjorde mitt bästa. Oftast lämnar jag gymmet med övertygelse att jag gjorde det bästa utifrån dagens förutsättningar. Mindre bra pass är en del av spelet som jag får acceptera men försöka undvika så gott det går. Återigen betydelsen av att "jobba med pannbenet". Mind over body. Det finns en ständig vilja att förbättras. Jag är nöjd men jag vill utvecklas... annars kan jag lika gärna ligga hemma i soffan och pilla navelludd. Igår efter att jag hade tränat två pass svarade jag: "Ja, jag är jättenöjd för idag"! Hon såg faktiskt förvånad ut... till min stora förvåning. Jag menar vad trodde hon, att jag skulle vara nöjd för närmaste månaden. Nu älskar jag min mamma över allt annat men ibland uppstår liknande diskussioner. Hon vill förmodligen bara att sin dotter ska vara lycklig. Och det är jag när jag har mål att sikta mot. Love the challenge.
Det är relativt. Jag tränar och äter bättre än en stor del av Sveriges befolkning. Men jag kan inte jämföra mig med "Lotta" 45 år med kraftig övervikt som vill gå ner några kg till sommaren... Inte heller med "Stina" 35 år som ska göra tjejklassikern nästa år. Jag tränar för MITT mål. Därför är det bäst att inte jämföra med andra. Spelar ingen roll om de tränar 2 eller 7 dagar i veckan. Huvudsaken är att man vet hur man själv ska träna, typ av träning, hur hårt och varför, tre viktiga faktorer. Det verkar som många människor har ett bekräftelsebehov. Om den ena springer 1 mil, springer nästa 2 mil osv. Spring för din egen skull och skit i andra. Samma sak med förändring av livsstil, det ska ske av egen vilja, för din skull och inte för att behaga någon annan. Ska inte kasta sten i glashus för jag skriver också om min träning på Facebook, om underbara morgonpromenader innan solen går upp, om energifyllda träningspass, guld och gröna skogar. Varför gör jag det egentligen. Är det för att tala om hur duktig jag är eller för att inspirera andra kanske... hm. Egentligen vill jag inte alls höra: "Du är så duktig". Blir nästintill generad. Duktig för att jag gör det jag älskar. Kanske skriver jag mina fb-statusar för att jag vill dela med mig av den glädje och kärlek jag känner till det jag gör. Pure Passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar