En vecka svävande mellan hopp och förtvivlan

Känner mig kluven när jag ska sammanfatt denna vecka. Det har varit den jobbigaste i det avseende att jag har följt upplägget helt planenligt men ändå inte fått det resultat jag hade förväntat mig... på vågen. Måtten visar dock på ytterligare framsteg. Jag är snart nere på midjemåttet jag hade vid fotograferingen våren 2010, då jag var i min hitills bästa form någonsin. Men jag ser tyvärr på spegelbilden att det är mycket kvar som måste bort, fettet sitter som berget. Dumma envisa fett. Det har däremot varit en bra vecka där jag har hållit motivationen på topp trots att jag har känt mig sliten. Jag har tränat, ätit, och avslutat kvällarna i ryggläge i soffan. Så grymt skönt när kroppen slappnar av och man känner hur den lilla mat man äter verkligen går direkt ut i musklerna. Det finns en glöd som får mig att fortsätta även om det stundtals blåser motvind. En glöd som inte slocknar, en glöd som emellanåt flammar upp till ett stort eldklot.

Veckans "dissa" är trängsel på gymmet. Jag tycker verkligen att det är kul med likasinnade träningsintresserade människor. Det är roligt att se de tappra "nyårslöfte-gymbesökarna"... men kanske inte när jag vill husera fritt bland latsdrag, cable, stänger och hantlar. Även om jag är en förespråkare av traditionell styrketräning så är det lite skönt att de flesta nybörjare väljer att gå på gruppträning. Hoppas att majoriteten av dessa håller i och utnyttjar sitt medlemsskap längre än 2 månader/år. Hoppas de hittar en hållbar och varaktig livstilsförändring. Den dag jag inte sysslar med fitnessatsningen och vill hitta en balans i livet kommer jag att ta fram mina Fredrik Paulún böcker i hyllan. Han är inspirerande att lyssna på och dessutom har han skrivit många intressanta böcker inom näringslära.

Veckans höjdare är utan tvekan känslan av att överträffa sig själv. Morgonjogg 45 minuter hade jag framför mig. Nej, jag är ingen löpare och därför blir det bara joggtempo. Jag har dålig uthållighet och tycker att det blir ganska monotomt och trist att springa efter ett tag. Då föredrar jag morgonpromenader även om de varar längre tid, då kan jag samla tankar, planera och strukturera upp min kommande dag. Springer jag flåsar jag för mycket för att höra mina egna tankar. Jag orkar inte låta tankarna sväva fritt utan har fullt sjå att ta mig framåt. Den här morgonen kände jag mig extra sliten i benen. Började kompromissa med mig själv om att eventuellt ta en snabb promenad men vara ute lite längre tid istället. Gav mig iväg med förväntningar att benen skulle kännas som blyklumpar. Kom in i ett underbart flow... benen gick av sig själva i hyffsat tempo. Plötsligt hade det gått 30 minuter utan att jag hade tittat på klockan. Avslutade sista kvarten med spurter mellan lyktstolpar uppför en av stadens värsta backar. Det finns inget bättre än det lyckorus som strömmar genom en efter ett sådant pass. Att överträffa sina förväntningar. Känna sig så levande!