All in

Nytt år, nya möjligheter.

Tror att jag precis har genomlidit en av de segaste veckor någonsin. Vem har hällt bromsolja i klockan? Kortare arbetsvecka, men så lååångsam och intetsägande. På träningsfronten har det däremot varit allt annat än segt och trist. Där har det varit action. Så j-a kul. Speciellt när man ser resultat av hårt arbete. Har ju kört enligt ett nytt upplägg när det gäller kost och näringstiming. Spännande och lärorikt. Intressant att se hur kroppen svarar på dels den ökade mängden cardio och dels kosten. -1kg på vågen iaf. Äntligen!

Sista veckan av 2011 bestod av inte mindre än 11 pass, 6 st morgoncardio samt 5 st styrka+cardio. De absolut sista passet 2011 blev ett impulsbaserat "lek och springpass" med spurter i backe, tänk hur många sätt man kan springa uppför en backe på... snabba korta steg, långa kliv, spänstiga löpsteg. Idiotförklarade mig själv genom att köra övningen med samma namn tvärs över en fotbollsplan, sjukt underskattad, grymt effektiv. Kan nöjd checka av träningsåret 2011 och sikta framåt mot 2012 och de utmaningar som väntar.

En sån här vecka känner jag hur mycket träningen och hela den här tävlingssatsningen betyder för mig. En dröm som ska förverkligas. Jag har nog inte fattat hur stort detta är... kanske inte om man ser det ur fitnessvärldens perspektiv men ur den lilla människans (alltså mina) ögon. Allt är relativt, jag menar för en idrottsstjärna som redan ställt upp på alla tänkbara mästerskap börjar det gå på ren rutin, men för den glade amatören kan Vårruset vara en megastor utmaning. Man måste bara få vara den glade amatören även inom den sport jag har valt. Även inom fitness och kroppsbyggning överhuvudtaget måste man få vara nybörjare, våga ta klivet upp på scenen. Ibland känns det otäckt och skräckinjagande att ens tänka tanken att jag ska upp på scen och bli bedömd. Det värsta är inte domarna utan alla självutnämnda experter i publiken. En domare inom sporten har sett mycket i tävlingssammanhang och utför ett uppdrag med förhoppningsvis viss proffsighet. Däremot finns det alltid de i publiken som vill veta bäst, vara störst och vackrast... min fråga: Varför står inte ni på scenen i så fall??? På Luciapokalen upplevde jag detta när jag satt bland bänkraderna. Men samtidigt, jag hörde faktiskt inga rent elaka kommentarer om någon av tävlingsdeltagarna vilket kändes oerhört skönt. Att folk tycker och tänker det får man stå ut med, speciellt om man ger sig in i leken... då får man leken tåla. Jag får helt enkelt jobba på att bli mindre känslig, låta saker rinna av mig, svårt när man är en levande känslobomb. =)

En annan sak som jag kom att fundera på i Göteborg. Vad f-n ska jag göra där på scenen med allt blingbling, allt fejk (hår, naglar och dessutom diverse kroppsdelar på en del). Jag är en jordnära tjej som knappt sminkar mig till vardags, mest pga tidsbrist på mornarna. Att fixa håret på morgonen är inte heller tänkbart att hinna lägga tid på, på sin höjd hinner jag spraya lite stylingspray och föna det en vända, spraya lite till och klart... Då har jag garanterat lyckats bli försenad till jobbet. Jag prioriterar träningen istället! Självklart måste det vara en jättehäftig upplevelse att få glittra där på scenen efter allt slit man har lagt ner, efter alla timmar av träning. Jag tyckte att fotograferingen jag gjorde häromåret var en jättecool grej (en del av bilderna finns på min Facebooksida). Men just när jag satt där i publiken kom det där tvivlet inombords. Framförallt hanlade det om hur jag skulle kunna mäta mig med dessa strålande tjejer, bristande självförtroende kanske? Hur som helst gick jag hem till hotellrummet efter tävlingens slut och summerade alla intryck. Kom fram till att jag minsann kan bli minst lika glittrande och strålande som de andra tjejerna. Även om de såg ut som primadonnor på scenen vet jag att vägen dit inte har sett ut så. De har kämpat. Genom blod, svett och tårar. Även om det just i tävlingsmomentet är mycket glitter och glamour. Jag bestämde mig för att vända min skeptiska inställning till att älska glittret och glamouren. Den ska vara en morot, något värt att kämpa för. Jag vill också vara prinsessa för en dag! Jag köper hela paketet med allt blingbling som ingår. Men min personliga gräns går vid att operera om kroppsdelar, utan att nämna namn syntes det tydligt att vissa hade utfyllning här och där.

Så nu är det "All in" som gäller!!! Är ni med mig? Förresten, är lite nyfiken om någon mer har tänkt tävla nu i vår??? Eller vill alla avvakta till Luciapokalen 2012? Skulle vara superskoj om det blev många deltagare även på vårens tävlingar.

Ses i dimman!

April 2010, fotograf: Jane Nilsson