Harmoni

Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, likväl inte heller bromsa i motvind. Inte om man vill fortsätta framåt, mot sina mål, drömmar, visioner vad det än må vara. Kalla det fantasi. Kalla mig för drömmare som jag själv gjorde tidigare idag. Men jag vill inte ge upp utan att veta hur det hade kunnat gå om jag hade fortsatt. Jag vill fullfölja detta. Var det än kommer att sluta. =) Är grymt besviken på bilderna min snälla pappa tog i morse. Poängterade att det inte var fotografens fel utan det hemska objektet (blek och pluffsig) samt att det måste vara något fel på kamerans inställning. Så j-a blank och slät är jag inte på ryggen. Bilden ljuger. Jämförde bilderna med de som togs i början av hösten och det var banne mig ingen skillnad. Det var det som fick bägaren att rinna över.

Använde den negativa energin som en extra kraftkälla på benpasset. Knäböj i smith, en övning där jag vanligtvis är pinsamt svag, där kände jag mig explosiv idag. Fokuserade på teknik och kontakt och på andning. Jag har en förmåga att tappa hållningen, sjunka ihop och ha blicken för lågt, det stänger andningsvägarna, idag såg jag till att hålla upp blicken, fram och upp med bröstet, stabilitet i bålen... hej vad det gick. Ett roligt inslag denna period är Upphopp, 3*20... Men jag nöjde mig inte med det utan tyckte att det skulle vara 100 st, dvs 5*20. Mellan upphoppen slängde jag in en minuts jägarvila, 3 gånger. Yeah! Den sved. Avslutade med superset mage, crunches med viktplatta + fällkniven med samma platta, 20+15 i 3 set. Sist men absolut INTE minst Russian Twist, hatkärlek när det är som bäst. Istället för 3*40 blev det 6*20 st. Redan där rann svetten av mig. 30 minuter senare när jag klev av crosstrainern var jag totalt genomblöt. Lovely!

När jag väntade på bussen hemåt kände jag mig rätt nöjd. Där någonstans vände det. Den ilska och frustration jag hade haft inom mig byttes mot tacksamhet och ödmjukhet. Det är lätt att ta saker för givet. Att ha en fungerande kropp (förutom små skavanker.. peppar peppar) och att orka träna som jag gör, det är inte en självklarhet. På bussen hem slumrade jag sött som ett barn. När jag kom hem fortsatte jag avslappningen och la mig på sängen med min gamla mjukishund på magen. Jag fylldes av lugn och harmoni, den bästa känsla man kan ha enligt mig, när man är lycklig utan anledning, man bara är. När leendet återvänder till mina läppar utan att jag fattar varför. Dubbelt lovely!

En fråga dök upp i huvudet: "Har jag följt planen och gjort mitt yttersta för att förverkliga min dröm?" Ja kunde jag svara med handen på hjärtat. Då finns ingen anledning till att vara arg på sig själv. Visst kan jag tycka att det borde hända mer, att min kropp kunde fatta att den ska lämna ifrån sig fettet. Men så länge jag har gjort mitt bästa kan jag inte göra mer. I all förtvivlan glädjer det mig att jag inte har fallit offer för sötsug, karamellerna ligger kvar i tomteskålen på matbordet, chokladasken står högst upp i köksskåpet. Jag står emot. Njaeee, jag har väl tryckt i mig en ask Läkerol och en del Pepsi Max senaste dygnet. Men i övrigt håller jag mig till planen. Är liksom inte sugen heller, vill inte sabba det bara för att humöret spelar mig ett spratt.

Har tagit kontakt med sömmerska som troligtvis ska sy mina dräkter. 3 februari ska jag ner till Sthlm och träffa henne. Det känns kanon. Ska försöka få till en träff med coachen vid samma tillfälle. Poseringsträning är av högsta prioritet just nu. Ska öva på egen hand här hemma men det är nödvändigt att träffas för att få rätt feedback och hjälp. Ska även lära mig att gå i pumpsen. Att åtminstone ta mig framåt i dem. Att åtminstone få dem på fötterna. Häromdan skulle jag prova men jag hann inte ens få på mig den andra skon förrän jag trodde att hälsenan skulle gå av, sen fick jag sendrag i vaden. Blir arg när jag inte kan saker direkt. Tyvärr har jag mycket dåligt tålamod, men jag är envis också! Skam den som ger sig.