Möttes av doften av försommar på morgonpromenaden. Denna ljuvliga doft, denna ljuvliga tid, minnen från barndomens skolavslutningar kom tillbaka. Minnen från examensdagar som brukade avslutas med fika hemma i trädgården. Tänk vad dofter påverkar oss och vilka minnen de kan framkalla. Tack mina föräldrar för den barndom jag har fått uppleva. Tryggheten! Tack vare det kan jag minnas de goda stunderna, självklart har jag också upplevt jobbiga perioder i livet men de goda övervinner. Men det är både det positiva och negativa i samspel som har format mig till den jag är idag. I ruset av alla dofter och minnen kände jag behovet av att skriva av mig. Det som har tyngt ner mig senaste dagarna. Så här kommer det, låt orden flöda. =)
Den sticks och är allmänt obekväm. Nu åker den av. Offerkoftan. Har varit fast i en ond cirkel ett par dagar, har badat i självömkan. Om jag ska uppfylla mina drömmar kan jag inte gå runt och tycka synd om mig själv. Det kommer att kosta både tid och pengar. Blod, svett och tårar... Garanterat svett, förmodligen tårar och eventuellt blod.
Vet inte om det är ett tyst rop på bekräftelse från omgivningen. När jag själv börjar tvivla behöver jag bekräftelse utifrån på att jag gör rätt, att jag prioriterar rätt, att jag är på rätt spår i livet. Har behov av att vara omtyckt. Vem har inte det? Men man måste acceptera att det alltid finns folk som tycker att man gör fel och att man har konstiga intressen o s v. Vill uppfattas som en omtänksam medmänniska, inte som en egocentrisk människa som ständigt söker bekräftelse, såna personer har en tendens att bli jobbiga. Jag känner mig ensammast i världen när det känns som ingen tror på mig. Ingen trygg famn att söka tröst i. Man måste älska sig själv för att älska andra sägs det. Det ligger något i det. Likväl om man inte tror på sig själv vem ska då tro på en och spelar det nån roll. Jag eftersträvar inte att vara omgiven av ryggdunkare. Jag behöver inte heller omgivningens godkännande för att leva mitt liv, för att uppfylla mina drömmar. Kanske är det bara en bortförklaring att gnälla på en oförstående omgivning. Någon att skylla mitt dåliga samvete på. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag gör det jag älskar, för att jag lägger tid på mig själv och min träning. Det är jobbigt att sätta sig själv i första rummet. Är kanske rädd att ses som en egocentrisk och asocial person. Egocentrisk har en negativ klang, egenkär låter bättre. Egenkär måste man väl vara om man ska älska sig själv. Att träna mer än genomsnittet och framförallt att syssla med en träningsform där man står framför en spegel och ser sina muskler arbeta kan upplevas som egotrippat. Och vilken egoboost det är att se varje muskelfiber i axlarna jobba när man kör axelpress, se konturerna börja arta sig. Min massör beskriver ofta och bra vilken egoboost hon får på gymmet. Häromveckan berättade hon om befrielsen hon upplever av att ”fly” till träningen trots att disken står odiskad, gräset är oklippt. Känslan av att lämna hemmet och alla måsten. Tyvärr är jag dålig på att släppa dessa bördor, återigen känner jag omgivningens förväntningar, har man hus måste det vara tipp topp. Ska lära mig mer av henne! Det är härligt med inspirerande människor, vi förstår varandra. Vi tränar med olika målsättningar, hon är klassikertypen och jag fitnesstjejen, men ändå talar vi samma språk när det handlar om passionen för träningen. Det är svårt, kanske omöjligt, för de ickefrälsta att förstå.
Lika självklart som det finns olika religioner i världen har vi människor olika värderingar. Jag vill inte vara någon religiös fundamentalist som ska få hela världen att bli medvetna om kost och träning. Det är inte olikheterna som är problemet, problem uppstår när vi saknar förståelse och respekt för varandras livsstil. Fnys inte på näsan åt fitness så fnyser inte jag åt era levnadsvanor, hur märkliga jag än tycker att de är. Alla kan inte älska att gå på gym. Jag älskar inte att springa långt. Kommer förmodligen aldrig att bli någon långdistanslöpare. Men jag har förståelse för de som har den passionen, jag är dessutom intresserad av att lyssna och lära av dessa, kanske utbyta tankar och idéer. Om chansen är liten att jag blir maratonlöpare är den minimal att jag någonsin kommer att bli golfspelare. Har sagt aldrig i livet. Det är ljusår bort för mig att kliva in på en golfbana. Men jag respekterar de som brinner för golfen, de som kan gå en halv dag på en golfbana… hål efter hål. De som njuter av detta vill jag gratulera, ni har hittat er grej. Det är det som är hemligheten. Det handlar om att hitta det man brinner för och jag brinner för styrketräningen, och för annan träning såsom tuffa cardiopass, intervaller, crossfit o s v. Tuff träning som får mig att känna mig levande. Jag brinner också för kostens betydelse för vår hälsa. Kost och träning och samspelet mellan dem.
Vinden har vänt...? This is the way...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar