11 days to go...

Här går det undan! Men det är så jag vill ha det. 11 arbetsdagar kvar innan min efterlängtade semester, mer efterlängtad än någonsin. Det är en grym kick att veta att jag har 3 veckor att se fram emot. Det må vara 15 grader och duggregn måndag den 22/8, det spelar mindre roll. Det viktiga är friheten att rå sig själv utan tider. Det bästa är att vakna tidigt på morgonen och börja dagen med träning och därefter ha hela dagen till mitt förfogande.

Sammanfattning av veckan såhär långt:

Började bra med två enastående pass, baksida ben+ vader i måndags och framsida ben+ mage i tisdags. Utfallsgången satt fint där den skulle. Bra tryck i benpressen också.

 

Men man får tydligen inte vara FÖR glad. Igår sa kroppen ifrån. Rygg/nacke strejkade totalt när det var dags att träna rygg och armar. Därför fick det bli ett Gott & blandat pass med ett par övningar för framsida axlar, bröst samt armar. Har som mål att kunna komplettera veckans träning med rygg och baksida axlar under helgen. Dessutom har jag ju Crossfitpasset kvar. Får se hur jag kan lösa det. Först och främst ska värken försvinna. Lite tankar som dyker upp i huvudet:

• Offerkänslan. När det känns som man blir straffad bara för att man råkade må lite bra för stunden. Frustration som gör att jag skulle kunna sätta ihop en lång ramsa med väl valda svordomar. Den typiska känslan jag brukar känna. Men den här gången är den inte lika påtaglig. Försöker ta det lugnt och analysera läget istället. Jag vet att det inte tjänar något till att hetsa upp sig.

• Har jag gjort något fel? Ny övning? För tunga vikter? Fel teknik? Nej, jag har tränat enligt instruktionsboken till punkt och pricka. Så j-ä smart det går att träna om man dessutom vill öka i muskelmassa. Den senaste tiden har fokus legat på just teknik och jag har inte varit lika viktkåt. Förlåt för mitt språk. =) Det var väl frustrationen som trängde igenom.

Bara att vänta ut smärtan och stelheten. Det viktigaste är inte NÄR jag kan träna igen utan att jag kommer att kunna träna igen. Faktiskt lite läskigt när jag vaknade i natt och knappt kunde vända mig i sängen, hela nacken kändes förlamad.

Eftersom jag har trevliga planer inför helgen gör det inte så mycket med lite extra vila. Ska till Uppsala på 18-årsfirande av min brorson direkt efter jobbet imorgon. Tänk att lillkillen har blivit så stor medan hans faster knappast har åldrats någonting... hm. Ser fram emot en god middag på restaurang, att kunna välja ur menyn utan restriktioner. Därefter går jag min egen väg. En fråga dyker upp i huvudet... är jag helt knäpp om jag föredrar min kvällskesella framför tårta. Men vill jag bygga med kvalité gäller det att fylla kroppen med rätt sorts energi.

Får se om det blir en sväng via Stockholm på lördag. Beror dock på väderutsikterna. En solig dag på stan, spana på folk, Pride, smoothie från Blueberry... låter inte helt fel.


Träning betyder mycket men långt ifrån allt! Jag brukar säga att jag dör om jag inte får träna, det är lätt att säga så när man älskar något. Jag överlever med all sannolikhet fysiskt sett men en del av min själ dör en smula. Det skulle med lika stor sannolikhet bli ett stort tomrum i mitt liv utan träning. Livskvalitén skulle påverkas negativt. Det är en underbar känsla att träna hårt och målmedvetet. Svett, adrenalin, känslan efteråt, endorfiner, svalkande dusch och självklart den obligatoriska träningsvärken. Alla ingredienserna. Träning är en stor del av mitt liv men inte hela mitt liv. Därför sätter jag hälsan i första rummet. Jag vill fortsätta leva ett aktivt liv många år framöver, jag vill vara närvarande och spendera social tid med mina nära och kära, ta tillvara på havet av möjligheter som ligger framför våra fötter, små som stora glädjeämnen i livet,  jag vill fortsätta vara obegränsad. Därför vilar jag idag, troligtvis imorgon och kanske resten av veckan.


Nu ska jag fortsätta leka med min nya kompis som heter HTC Wildfire. Vi blir lite oense emellanåt, eller ärligt talat får jag ordentliga utbrott på henne ibland. Har noll tålamod med den nya tekniken. Har dessutom för klumpiga fingrar. Nokia 3210 det var en riktig klassiker det. Rejäla knappar. Bakåtsträvare? Javisst. Jag lever i fel tidsålder.