Blågul

Varför är jag så typiskt svensk. Kanske för att jag är född här och har bott här hela mitt liv. Inbäddad i en trygghet från barnsben. Ska inte gnälla då det finns människor som far illa och lever i ständig skräck och oro. Är tacksam för min uppväxt och vem jag har blivit. Men jag skulle gärna byta bort en del av mitt svenska tankesätt. För mycket Jantelagstänk, ödmjukhet så det går över gränsen.

Som när man får frågan hur man kan träna så mycket. När någon tycker att man är så duktig. Istället för att sträcka på sig några cm blir jag nästan generad. Men i sanningens namn jag är inte speciellt duktig för hur svårt är det att göra något man älskar att göra, något man brinner för. Jag tycker inte att träningen är Yeah och Wow jämt men oftast. Jag hamnar i svackor emellanåt då motivationen tryter och man får påminna sig om varför man gör detta. Svackor tror jag att de flesta drabbas av på alla nivåer, elit som motionär. Skulle jag däremot ständigt behöva tvinga mig till gymmet skulle jag ta mig en funderare. Hur många gånger i veckan är det rimligt att hinna träna och att samtidigt tycka det är roligt. Vilken nivå bör just jag lägga ribban på. För mig vore det svårt att behöva dra ner på träningen precis som många har svårt att överhuvudtaget komma igång. Allt är relativt och allt är individuellt. Vad är lagom? Finns ens det ordet? 

Mitt mål är högt uppsatt! Det krävs disciplin och vilja. Det är inte bara antal pass som räknas utan att få ut maximalt av varje pass. Nu kör jag mitt race, ALL IN. Ni som inte tror på mig gör inte det då. Vad ska jag göra åt det. Ska jag ge upp min dröm för att det finns folk som tvivlar. Men ni kan hålla er på bra avstånd för jag behöver inga energitjuvar. Men å andra sidan hellre de som vågar ifrågasätta rakt och ärligt än falska ryggdunkare. Det är skillnad på engagerade människor som kanske inte tycker samma sak som en själv men som är beredda  att argumentera/diskutera och de andra som enbart  är fördomsfulla.

Jag vill vara stolt och stark. Våga stå för min sak. Jag har genomgått några dieter, dock aldrig kommit ända i mål när det gäller tävlingssatsningar. Men under dieterna har jag ändå lärt mig massor. Har vågat stå på mig när de andra i fikarummet hugger in på wienerlängden.  Har tagit fram min burk med kesella eller shaker. ”Ska du äta nu igen?”, ”Du äter ju hela tiden” är vanliga kommentarer jag har fått besvara. Ibland bara med ett litet leende, utan ord. Det är bästa medicinen istället för att irritera sig. Man får även tänka på att de förmodligen inte har en aning om vad det är man sysslar med. De vet ingenting om varken fitness eller deff. Är de nyfikna berättar jag gärna om mitt intresse. Klart det kommer lite dumma kommentarer ibland, ibland lite för dumma, kanske t o m på gränsen till spydiga. Då behöver man inte ödsla energi på att försvara sin grej. Jag vet ju att det jag äter är rätt för mig. Den insikten räcker. Deras enorma lunchbufféer ger inte mig den kropp jag vill ha. Varken på ut- eller insidan. En överhoppad frukost för att sedan fika två gånger per dag är inte heller riktigt rätt väg. Har mött alltför många kvinnor (av de jag har mött som kör "hoppa över måltider metoden" är majoriteten kvinnor) som stolt har berättat om att de inte har ätit nån frukost och bara en liten sallad till lunch. Hm… undra hur deras ämnesomsättning fungerar.

Att veta med sig själv att man gör rätt val. Det är en grundpelare för att lyckas. Det är bara jag som vet vad som är rätt för mig. Det är mitt val och mitt liv.

Även om jag har vågat gå min egen väg kommer tvivlet ibland. Det känns som varken jag eller nån annan tror på mig i dessa stunder. Men tänk exempelvis på Therese Alshammar eller Anja Pärsson eller Sanna Kallur, vilken press när en hel kår med journalister dömer ut en. Vi har sett många exempel på hur man kan resa sig på 9 och komma tillbaka med hjälp av envishet, självförtroende och självklart en gnutta talang. =) 

Man kan inte vara omtyckt av alla. Oj oj oj, när ska jag inse det och acceptera det. Jag gillar inte att göra folk besvikna. Speciellt under dieter är det lätt att göra folk besvikna. Speciellt när inte tiden räcker till ordentligt. Är rädd att de ska känna sig bortprioriterade. Ändå hoppas jag att mina nära och kära är tillräckligt säkra på mig så de vet vad de betyder oavsett hur mycket eller lite jag hinner träffa dem. Det är dem som ligger mig varmt om hjärtat, jag vill inte riskera att förlora dem.

Vad andra utomstående besserwissrar tycker ”who cares???”