Snart dags för sista rycket, 5 arbetsdagar kvar till min efterlängtade semester. "Vilken sen semester" säger många förvånat. Mmm det är just det som är extra skönt med att spara semestern. Få komma bort från vardagens hamsterhjul nu när allt blir som vanligt igen. Under sommaren råder en mer avslappnad cool attityd men nu när hösten står för dörren är stressen ett faktum. Återigen ska familjerna få vardagspusslet att gå ihop. Nu berörs ju inte jag av det, inte direkt men kanske indirekt genom kollegor, släkt och vänner. På fredag loggar jag ur datorn på jobbet och flyr verkligheten de kommande tre veckorna.
Eller frågan är väl om stressnivån är lägre på sommaren. Kanske är det jag som dels är singel och dels har jobbat större delen av denna sommar som upplever tillvaron som lugnare och mer avslappnat. Det verkar råda en viss semesterstress också. Iaf om man läser fb och allt som ska göras och åkas på, djurparker, sommarland och f-n och hans moster. Nu har den värsta nojan lagt sig vilket gör att jag kan ta min semester i lugn och ro. Jag kommer att kunna bege mig iväg på dagsutflykter utan att trängas. Det passar mig som hellre är ensamvarg än flockdjur.
Nu låter det som jag inte är det minsta barnkär, men det är jag i allra högsta grad. Speciellt när det gäller mina nära och kära och deras guldklimpar. Har en förmåga att dra till mig barns uppmärksamhet. Vet inte vad det är men de fastnar liksom för mig trots att jag inte är den person som gulligullar mest med dem. Visst kan jag sakna det ibland... Någon som kryper upp i ens knä och säger "Mamma jag älskar dig" på sitt eget språk. Men tids nog kanske det kommer. Familjelivet. En partner (oavsett om det är man/kvinna) som alltid står vid ens sida och stöttar en i vått och torrt. Visst skulle det kännas toppen att ha en stöttepelare i tillvaron, speciellt nu med den stundande utmaningen framför mig.
Återigen har jag upplevt hur svårt det är för utomstående att förstå fitnesslivet. Jag kan som jag har sagt tidigare inte kräva att de ska förstå vad man sysslar med. De kanske aldrig kan förstå varför man utsätter sig för prövningar av detta slag. Men jag vill åtminstone att de visar respekt. Likväl som att jag respekterar deras vägval i livet. Det är självklart kul om det finns en sann/äkta nyfikenhet, med sann/äkta menar jag inte att man lite snabbt frågar hur det går bara för att vara artig. Människor som är öppna och nyfikna på det främmande. Det är svårt att förstå hur man kan drömma om att stå på en scen i bara glittrig bikini och högklackat och bli iaktagen från topp till tå. För det är ju det vi helst av allt vill, eller? Enligt min uppfattning har de missat en del av poängen. Varför man vill tävla är självklart högst olika beroende på vem man frågar. För min del är det inte bara minutrarna på scenen. Det är hela vägen dit. Resan! Upptäcksfärden genom de olika faserna, uppbyggnad som sedan övergår i diet. Att lära känna sig själv och sin kropp.
Dags för mat igen. Detta är en rolig(???) kommentar man ofta får som fitnesstok. "Ska du äta nu igen?"
En klassiker på flera arbetsplatser jag har jobbat på. Man får snällt bita ihop och se glad ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar