I ena stunden säger jag att jag längtar till dieten. I nästa stund svänger det och jag stressar upp mig av blotta tanken på hur lite muskler som kan finnas under fettet. Entusiasm och iver blir utbytt mot tvivel och stress. "Hjärnspöken" i all ära. Det är lätt att vifta bort tvivlet med att det obefogad oro. MEN... OM verkligheten visar sig vara en annan. OM hjärnspökena har rätt den här gången. Tänk om den euforiska drömvärlden förvandlas till den tråkiga realistiska verkligheten. PANG... ett trollslag.
Men sånt är livet, ibland gör man sitt bästa men det räcker ändå inte ända fram. Därför är det jätteviktigt att ta tillvara på precis varenda fjuttig liten dag som är kvar fram till november. Varje dag räknas. Det får inte bli en rad av en massa dagar som bara passerar. Det får absolut inte bli slentrian. Det finns inte tid till slarv. Står det 50 gram ris är det 50 j-a gram och inte 30. Har jag gjort precis allt enligt upplägget, gett 100% varje dag, då kan jag rannsaka mig själv hur mycket jag vill. Det är typiskt för oss människor (nu generaliserar jag, men det gäller iaf många människor) att gnälla över uteblivna resultat utan att rannsaka oss själva ur en objektiv synvinkel. Ett exempel... "Jag unnar mig bara lite extra när det är helg". Det där lite är kanske ganska mycket om man skriver ner det. När börjar helgen då? Är det bara lördag funkar det kanske, men om helgen börjar fredag eftermiddag och pågår fram till söndag kväll då är det helt plötsligt 3 dagar, nästan halva veckan.
Vilodag idag. Ligga på rygg och låta musklerna växa eller... om det vore såväl ändå. Rastlösheten kryper inom mig. Om man skulle måla lite här hemma... Varför kan jag inte vara lika taggad till det som jag är till att träna. Helst ska man vara ambitiös karriärskvinna på jobbet, ha ett perfekt hem som direkt taget ur "Sköna hem", resa ett par gånger per år, ha gott om tid för ett idylliskt familjeliv med man och barn och samtidigt hinna hålla sig smal, snygg och vältränad. Man ska och man ska... Nä detta är mitt liv och det blir vad jag gör det till.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Pernilla & "välkommen hem":):):)
SvaraRaderaTankar bara kommer:) Jag brukar ibland att duka ner eller besvara dem en efter en;) Ibland tycker jag det är lämpligt och duka ner... låta dem passera.. dessa tankarna som är hjärnspöken gör jag ibland det med. Sen är det de andra tankarna som behövs besvaras för att jag ska känna "grund under fötterna" att jag "rör mig framåt på en väg", biter av del för del på denna vägen. För att jag ska känna att jag går på "en väg" måste jag ha en plan fram till målet - detta brukar att kännas som en god trygghet att titta och besvara "alla dessa tankarna med":) Om planen undervägs har behövt justeras; fast att jag inte gjort det än... så börjar det att "svaja lite igen".. då finns kanske inte svaren tillgängliga och var man ska "gå"...
Vet inte hur detaljerade dina planer är men för mig så kan det just hjälpa att göra mera detaljer och kunna bocka av grej efter grej undervägs:):)
Jag önskar dig en skön vilodag idag:):)
Kram från mig:)