Jag funderar på att köpa hatt till vintern. Tänk om jag köper en och inte vågar använda den. Pratade med en kollega angående detta. Vi kände oss som osäkra tonåringar när vi insåg hur larvigt vi resonerade. Hon hade köpt en basker men fick se om hon skulle använda den. Vi bor i en småstad både på gott och ont. Men vem är jag att se mig själv i spegeln om jag inte vågar göra som jag vill och låter inskränkta bondläppar bestämma hur jag ska vara klädd.
Vem lever ditt liv? Vem har rätten att bestämma? Dags att vi kliver upp på kommandobryggan och visar vem som är kapten. Jag ska styra denna skuta med hjärtat som karta och kompass. Hjärnan ska också få lite inflytande men bara i absolut nödvändiga fall när det krävs förnuft.
"Tänk om jag hade gått i högstadiet med den livserfarenhet jag har nu". Så sa jag en morgon när jag pratade med mamma. Vi kom in på det eftersom vi pratade om miljön i skolan. Jag bor dessutom granne med högstadieskolan där jag själv gick åk 7-9. Åkte buss från grannkommunen genom byarna en morgon och många högstadieelever gick på denna buss. Nu är jag ingen människokännare men jag kunde nästan ana en oro i mångas ögon, t o m hos dem som hade sin "bästis" tätt intill. En del går med en ständig rädsla att inte vara tillräckligt snygga, smala eller ha rätt kläder. Jag var långt ifrån ett mobbingoffer under min skoltid men med min korta längd samt smärre talfel, svårt att säga bokstaven R, fanns det de som tog chansen. Kommentera, ge små gliringar, härma en, små saker men som gjorde ont i en blyg 14-åring. Jag var inte typen som sprang till lärarna och skvallrade för "småsaker". Inte heller den som slog tillbaka och hamnade i trubbel. Tack vare min trygghet hemifrån behövde jag aldrig "slå tillbaka". Visst hade det varit skönt att hämnas men innerst inne hade jag en grundläggande trygghet som fick mig att känna mig värdefull. Kanske är det en självbevarelsedrift att påstå att deras kommentarer berodde på avundsjuka. Men det finns människor som måste hoppa på andra för att få bekräftelse. Det vore spännande att se hur det tuffa gänget har lyckats i livet. Frossa i deras misslyckanden, men vad vinner jag på det. Jag är egentligen glad över allt jag fick ta emot för det är det som har format mig, gjort mig till den jag är. Kanske är det grunden till min självkänsla.
För oavsett om jag oroar mig för blickar... vill jag ha en hatt köper jag en hatt! Punkt.
Tyvärr finns dessa förtryckare kvar i vuxenvärlden. Bloggtrollen är ett exempel. De finns kanske inom fitnessvärlden. Kanske sitter de i publiken den dagen när jag kliver upp på scenen. Men jag tänker inte låta detta stoppa mig. Det enda som kan stoppa mig är bristande disciplin eller vilja, d v s jag själv. Det enda jag kan göra är att följa coachens ord och se hur långt det räcker. Hoppas att kroppen är med på noterna. Ska visa vem som är kapten på mitt skepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar