Jag hade en utmaning idag. Jag skulle lära mig tycka om denna söndag. Jag är allergisk mot just söndagar. Av någon anledning kan jag inte se att det finns något roligt med dem. Totalt intetsägande. Måndagar är bättre för då rullar allt igång. Kanske dyker det upp oväntade saker på jobbet efter helgens ledighet. Timmarna rusar förbi och plötsligt är det eftermiddag, kväll och så har måndagen gått. Tisdagen kan kännas lite meningslös, den är liksom varken eller. Sen onsdag och man har nått mitten på arbetsveckan. Lillördag som den brukar kallas. Torsdag innebär lång arbetsdag om man som jag gör jobbar på bank. Lite smolk i glädjebägaren inför helgen men den brukar också gå ganska snabbt. Sen är det veckans bästa dag, fredag. Lördag, behöver knappast någon närmare presentation. Sköna underbara lördag som oftast inleds med ett riktigt tufft träningspass, kanske en mysig lunch/fika på stan, bara softa, mysig hemmakväll med god mat och någon bra film. Igår följde jag denna rutin till punkt och pricka.
Hur har söndagen gått då? Jodå, helt okej. Kanske en anledning är att jag fuskade med ett träningspass i morse. Vanligtvis är det vilodag på söndagar, något som gör dagen ännu mer långsam och outhärdlig. Jag dopade mig med endorfiner. Därefter har jag inte alls gjort allt det där som stod på den där "Att göra listan". Jag har legat i soffan och kollat på The Fighter. Den var faktiskt över förväntan. Efter filmen slocknade jag så jag höll på att missa tiden då filmerna skulle vara tillbakalämnade. Det var bara att kasta sig på cykeln i duggregnet och trampa ner till stan.
En syn som fick mig att tänka till... En ganska kraftig (finare omskrivning för TJOCK) kille kom ut från pizzerian med en pizzakartong. Han såg verkligen sådär äkta lycklig ut. Som att han hade vunnit högsta vinsten på Trisslotten. Han nästan skuttade ut på trottoaren. Ungefär som jag känner mig när jag lämnar gymet utpumpad efter ett grymt träningspass. När mina ben knappt bär mig uppför trappen men ändå skuttar jag fram av lycka, när det känns som jag går några meter ovanför jorden. Hmm... tänk vad vi människor är olika men ändå lika. Vi har olika glädjeämnen i våra liv, olika livsstilar, olika drömmar, olika ambitioner, men ändå bär vi på samma sorts känslor. Känslorna är desamma bara det att de framkallas av olika saker och i olika situationer beroende på vem man är. Vad är rätt och fel? Så länge man själv mår bra av det man gör finns det inget som är mer rätt eller fel anser jag. Att tävla i Body Fitness är långt ifrån det hälsosammaste man kan göra så vem är jag att döma pizzakillen. Han skulle kanske må bra av att ändra sina vanor och gå ner några kg men det är upp till var och en att bestämma över sitt liv. Ska man ändra på något måste beslutet komma från hjärtat.
Apropå det här med osunda/ sunda ideal. Mitt långsiktiga mål är dock klart mer hälsosamt än att deffa inför tävling. I grunden har jag en långsiktig hälsosam livsstil som finns inpräntad i mig tack vare kunskap jag har skaffat mig under årens lopp. Fredrik Paulún är en stor källa till detta. Den kunskapen och insikten finns där som en klippa att hålla fast vid. Jag kommer garanterat att återvända till den när tävlingssatsningen är över. Det känns skönt. Att ständigt banta för att hålla sig smal känns totalt ointressant. I ärlighetens namn är jag ganska nöjd med min kropp som den ser ut just nu. Den kroppen kan jag tänka mig att få behålla upp till 40-strecket åtminstone. Och som jag äter nu är knappast någon svältdiet.
Men nu är det snart dags att släppa den trygga klippan och ge mig ut på öppet hav. Ska återkomma till tävlingssatsningen i ett kommande inlägg. Den här helgen har gett mycket tid till funderingar. Både positivt och negativt. Bra att rensa upp bland tankar men det blir ett stort trassel av tankar ibland. Har försökt bli en mindre tänkare men det har gått ungefär lika bra som att få en vildfågel att bli en burfågel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar